När Vidar föddes, förlossningsberättelse

Idag ligger han här i min famn och är redan nästan 2 veckor gammal. Tänk ändå så snabbt tiden går, även om det redan känns som att han ju ALLTID funnits i vårt liv. Tänkte att det kunde vara skoj med en liten förlossningsberättelse så länge som jag ännu minns den.

Allt började redan på kvällen på fredagen den 29.6. Jag hade tidigare under dagen varit i kontakt med mödrapoli på ÅUCS och fått en tid för överburenhetskontroll till måndagen. –Ta med BB-väskan då du kommer, det kan vara att dom sätter igång förlossningen redan på måndag, sade hon som jag pratade med. Där och då gav jag faktiskt lite upp och tänkte att jag helt enkelt får försöka ändra mitt tankesätt under helgen. Bebisen kommer att komma med igångsättning och det är nu liksom så det är.

Nåja på kvällen i alla fall var Anton och Adam iväg och fixade olika jobb medans jag och Saga bänkade oss i soffan framför filmen TRASSEL. Saga smaskade i sig lite fredagsgodis och jag själv satt och tänkte att det är lite skumt att jag inte alls var sugen på godis. Brukar liksom alltid vara sugen på det. Började känna små känningar i magen, men efter flera kvällar av just sådant var det inte ens något jag tänkte på speciellt mycket. Vi kollade vidare på filmen.

Anton kom hem med Adam och tog Saga med på nästa äventyr. Här började jag inse att jag nog hade sammandragningar, men ändå inget som jag tyckte att jag behövde klocka eller liknande. Dom kom och gick, kändes men gjorde inte speciellt ont. Började ändå packa det sista till BB-väskan så att det skulle vara redo IFALL ATT det skulle bli aktuellt med förlossning ändå. Gick på toa och insåg till min stora glädje att slemproppen nu hade börjat släppa. Något var i alla fall på G! Vi nattade barnen och dom somnade inte före vid 23. Då bestämde jag mig också för att kolla hur ofta sammandragningarna kom. Började klocka dem och kollade samtidigt på film.

Sammandragnigarna kom med 5-9 minuters mellanrum, började göra lite mer ont men fortfarande kändes det som att det kan klinga av när som helst. Vid halv 1 gick jag i duschen, och efter det lugnade det ner sig lite. Satte mig i soffan igen och fortsatte klocka, nu kom sammandragningarna med 8 minuters mellanrum och jag somnade till och med lite mellan varje. Vilade alltså lite men sammandragningarna fortsatte i alla fall. Vid 2 steg jag upp, åt lite müsli och då började också sammandragningarna komma tätare. Det var nu bara 2 – 3 minuter mellan värkarna, jag ringde till förlossningen och hon sa att vi är välkomna in när vi vill. Vi ringde Antons pappa, som kom till oss för att vara med Adam och Saga och sedan åkte vi iväg mot Åbo. Jag ville helt enkelt inte att det skulle bli panik och åkte hellre in lite ”för tidigt”

img_2930

Framme vid förlossningen var vi kvart över 3 på natten. Vi togs emot av en barnmorska och fick gå in i ett undersökningsrum. Det gjordes en indre undersökning och jag var inte öppen mer än 2 cm. Suck tänkte jag, detta kommer ta lääääääääänge. Det tog också ett streptokockprov, som sedan visade sig vara positivt. Ingen fara med det men dom behövde sätta kanyl för att ge antibiotika. Låg i CTG-kurva i nästan två timmar. Kroppen jobbade på bra, kändes som att saker och ting gick framåt i lagom takt. Då jag låg där på britsen kände jag bara hur det KNÄPPTE till och då gick vattnet. Pladask. Fick byta om till sjukhuskläder. Efter att vattnet hade gått började sammandragningarna göra mer ont.

Lite före 6 fick vi fara till ett förlossningsrum, kanylen sattes i min hand (igen kan jag konstatera att det var det värsta under hela förlossningen) och sammandragningarna blev successivt hårdare. Andades mig igenom dem ännu, kände att jag hade bra kontroll över situationen. Efter ett tag var det dags att ta en ny kurva för att kolla att bebisen hade det bra. I samma veva bad jag om lustgas, GUDAGÅVAN alltså. Började på låg nivå och andades på bra. Ungefär här går jag in i en dimma. Jag andades och låg och tänkte på riktigt märkliga saker först, men efter ett tag började jag liksom visualisera vad som hände i kroppen. Det var verkligen häftigt, jag sjönk ner i mig själv, fokuserade på att slappna av i en härlig dimma av lustgas.

IMG_2497

En ny barnmorska kom in i rummet och presenterade sig, hon undrade också om jag varit på WC på länge. Det hade jag då inte varit på ett tag så hon tyckte jag kunde gå. Var själv inte supersugen på att lämna lustgasen, men gick ändå med på att försöka. Anton fick komma med, för något inom mig sa att jag inte skulle vara själv där på WCn. Efter några sammandragningar kom jag mig ända fram till WCn och satte mig ner. Hann redan tänka att detta ju faktiskt gick riktigt bra, nu skulle jag bara snabbt kissa så att jag sedan skulle få återgå till min lustgas. MEN DÅ kom den första krystvärken. Och jag bara sa åt Anton att NU måste han hjälpa mig för jag KAN INTE HÅLLA EMOT. Anton ropade på barnmorskan som kom in och undersökte. Jodå huvudet var så gott som ute redan. Då var det dags att ta sig tillbaka till sängen. Har inget minne av att jag kommit tillbaka till sängen, men då jag väl låg där ute var huvudet redan ute. Bad lite snällt om lustgasen och fick den. Men den behövdes nog egentligen inte. En krystvärk till och så var lilla Vidar född. Klockan 7.45, 4160g tung och 52cm lång

IMG_2505

En riktig drömförlossning alltså, lagom takt och jag kände kontroll hela tiden. Lite rolig twist det där med att han nästan föddes på WC. Hahaha. Ett litet stygn fick jag, men det är ju inget man ens funderar på med en nyfödd liten bebis på bröstet. Kände mig pigg och riktigt fräsch genast vilket var helt underbart.

Efter en stund kom moderkakan också ut, allt såg bra ut. Jag och Anton bara beundrade vår lilla Vidar, efter en stund provade jag amma honom och killen fattade galoppen genast. Efter ytterligare en stund kom barnläkaren och undersökte Vidar, medans de mätte och vägde honom gick jag i duschen.

IMG_2517

Efter duschen smakade frukostbrickan väldigt bra, Anton satt med Vidar under blusen och jag käkade och drack kaffe. Då vi var klara var det dags att åka upp till BB. Så härligt att det var morgon och Anton fick följa med till avdelningen genast. Ett perfekt slut på en helt perfekt förlossning var ju att tillsammans få njuta av våran lilla kille på BB. En hel dag ifred bara vi 3.

IMG_2537 2

På kvällen kom de nyblivna storasyskonen på besök. Så härligt att för fösta gången se våran trio tillsammans. Efter en natt på BB var vi mer än redo att åka hem. Så på söndag efter läkarkontroll klädde vi på oss vanliga kläder, packade Vidar i babydkyddet och tackade för oss.

 

Att kunna njuta av en nyfödd

IMG_2596

Att få ett tredje barn är verkligen det underbaraste jag varit med om. Visst har det varit ljuvligt att få barn ALLA gånger, såklart! Ändå kan jag säga att det blivit bättre för varje gång, att kärleken till alla barn ökar för varje nytt barn som föds. Jag tycker att jag njutit av alla våra bebisar, men denna gång känns ändå lite annorlunda. Denna gång känns det som att jag på riktigt kan njuta av en nyfödd.

När Adam föddes längtade jag hela tiden till nästa steg, ”oj tänk sen då han kan le” ”oj tänk sen då han kan börja sitta..äta..prata..” Jag väntade alltså till att han skulle bli äldre. Det blev lite bättre då Saga var nyfödd, eftersom jag ju då redan hade ett större barn. Jag hann helt enkelt inte börja längta på samma sätt eftersom tiden ändå gick ganska snabbt, men också då längtade jag efter att hon skulle bli lite äldre. Då handlade det nog mest om att vardagen var så intensiv, en nyfödd och en två åring var ganska mycket att ro i land. Det fanns liksom inte så där jättemycket extra tid att bara njuta då.

Men NU, oj så jag njuter! Allt från att stå och putsa Vidars lilla navelstump till att byta blöjor, amma, titta in i hans djupa klara blick. Jag njuter av precis allt, jag vet precis hur löjligt det låter men jag är själv lite överraskad över denna känsla av total NJUTNING. Nu vet jag ju precis hur snabbt tiden kommer gå, nu vet jag att jag inte behöver längta tills han börjar med något alls. För den tiden är här snabbare än man kan tro ändå.

När Saga var nyfödd var jag mer än säker på att jag inte vill ha fler barn, att två var alldeles lagom. Nu sitter jag och tittar på Vidar och tänker att detta absolut inte kan vara vår sista bebis. Tänk så olika det kan vara. Och vilken tur att jag inte idag, en vecka efter att Vidar kom till världen behöver ta något beslut om framtiden alls. Just nu skall jag bara njuta av att jag kan njuta.

Vad beror då detta på? Kanske bara att jag som trebarnsmamma har ett lugn i mig, i och med att jag faktiskt har erfarenhet från två tidigare gånger. Men denna gång tror jag ändå att mitt psykiska mående är det absolut viktigaste, att jag tog tag i mitt mående då jag var gravid och bearbetade det som kändes jobbigt då. Vågar inte ens börja tänka på hur jag hade mått OM jag inte tagit tag i allt under våren. Är helt säker på att jag inte hade varit speciellt bra rustad för detta då.

Är så tacksam att jag kan sitta här och njuta, sen är jag mer än medveten om att det kommer komma jobbiga tider nu också. Det kommer att komma nätter som Vidar inte sover, det kommer komma perioder då vi i familjen inte alls är så i synk som vi är nu. Vetskapen om det gör också att jag njuter lite extra nu, så länge allt känns bra. Vi tar den jobbigare tiden sen då den kommer, om den kommer.

IMG_2574

Tumis tid med Bumlingen

IMG_2559

Ikväll har jag och Vidar varit iväg på eget äventyr, under tiden har Anton och de två äldre åkt båt och haft väldigt VÄLDIGT roligt (enligt barnen i alla fall).

Jag satt vid matbordet efter att vi ätit middag och Vidar ammats sådär riktigt mätt som bara små bebisar kan bli och kände att NU hade det varit najs med något program. Chansade och skickade ett meddelade till Lelle, frågade om hon hade program eller om hon hänger med mig och Vidar på en promenix. Det ville hon gärna och en stund (halv timme seriöst inte van med att komma iväg med en bebis och vagn och skötväska och allt annat) senare möttes vi på malmen.

IMG_2564

Väldigt skönt ned ”egen”tid. Dagarna hemma har varit rätt intensiva, så en promenix med en kär vän satt alldeles perfekt. Laddad med energi körde jag sedan hem igen. Nöjd över vår fösta tumiskväll med Vidar. Nu ska vi sova, gonatt.

Ett snabbt hej från en bebisbubbla

Vi njuter verkligen av lilla Vidar, hela familjen. Det är så härligt att känna att han är hela familjens lilla bebis, och inte bara föräldrarnas. Då Saga föddes så var ju också Adam så liten att han inte helt märkte att hon ens kom. Det är häftigt att få följa med från sidan då Adam och Saga bekantar sig med deras lillebror. Det värmer i hjärtat att se hur kärleksfulla och försiktiga dom är. Dom är viktiga med att påminna alla gäster om att tvätta händerna när dom kommer och dom visar stolt upp världens finaste lillebror. Genast om han gnyr ens lite kommer dom springande och meddelar att VIDAR ÄR VAKEN MAMMA!

IMG_2526

Såklart är det inte bara roligt heller, det är ju faktiskt en ganska så stor förändring för oss alla vilket fört med sig en del reaktioner det också. En bebis i huset ändrar vardagen ganska så mycket och som storasyskon får man öva sig rejält på att V Ä N T A. Vi ger det lite tid, vi bekräftar när något känns svårt och försöker prata och fundera mycket. Jag är glad över stödet Adam och Saga har av varandra, dom har om möjligt blivit ännu mer tighta under dessa dagar. Dom leker tillsammans, sover bredvid varandra och hittar på en massa bus. Denna lilla duo testar minsann gränserna med jämna mellanrum, men så får det vara. Dom känner sig trygga med varandra och det är det viktigaste.

Vidar är som bebisar är mest, äter och sover största delen av tiden. Någon liten vaken stund bjuder han på innan han igen meddelar att han vill ha MAT. Han påminner om sin bror både till utseende och beteende, gillar långa matstunder (gärna varvat med små tupplurar) och är redan väldigt stark i nacken. Så klart är han världens finaste, precis som sina syskon. Redan fösta dagen han var född konstaterade vi med Anton att vi är i alla fall bra på att producera helt underbara barn.

Nu är det någon som morrar och grymtar i vagnen igen, så det är dags att stänga datorn och parkera sig i soffan.

När det blev tyst av precis rätt orsak

Om någon nu missat uppdateringar på Facebook och Instagram de senaste dagarna så kan jag ju med glädje meddela att våra lilla Vidar äntligen bestämde sig för att komma lördagen den 30.6.2018 klockan 7.45. Vi mår alla väldigt bra och jag är så glad och tacksam över att få känna mig såhär pigg och glad. Och så gott som helt återställd två dagar efter förlossningen. Jag skall berätta mera om förlossningen bara jag hittar tid att starta datorn (skriver från telefonen just nu också). Det är en nöjd liten kille vi fått, kör fri amning och det passar oss perfekt. Han äter gärna och ofta vilket han mer än gärna får göra. Amningen har kommit igång bra och fri amning känns rätt för både Vidar och mig. I alla fall just nu vid två dagars ålder. Återkommer småningom, så gå ingen stans.

Varför har vi ens köpt bebiskläder?

IMG_2311– Mamma varför har vi ens köpt bebiskläder? Det kommer ju aldrig någon bebis? Vi har ju BARA en mage!

Konstaterade Saga uppgivet för någon dag sedan då hon stod och tittade på alla bebisen kläder. Och jag kan inte annat än hålla med henne nu. Det känns så jävla orättvist att varje graviditet behöva vanka här över tiden med hur många dagar som helst, jag har ju provat på detta nu. Hade verkligen hoppats att jag i alla fall inte skulle ha behövt gå såhär mycket över tiden denna gång, men tanke på att denna graviditet varit apatung sedan plusset dök upp tycker jag liksom att jag kunde ha fått slippa detta denna gång. Varför förstår inte min kropp att det är dags nu? Varför är min kropp så trög? V A R F Ö R händer det inget? Varför får ”alla andra” föda i normala veckor men jag ska släpa mig över tiden V A R J E jävla G Å N G. (okej okej jag vet att vi är flera som alltid hamnar gå över tiden, att jag inte är enda människan på jorden som gjort/gör det och att folk gått över tiden / blivit igångsatta med säkert femte barnet också. Jag ÄR bara så trött på detta just nu)

Igår hade jag sista tiden till rådis, allt såg bra ut vilket ju är det viktigaste men jag fick också remissen för igångsättning. Ringde mödrapoli igår men då hade inte läkaren ännu hunnit kolla på min remiss så dom skulle återkomma, vilket dom sen aldrig gjorde. Dom ringer säkert idag, annars ringer jag igen på eftermiddagen. På rådis pratade hon om att dom helst inte släpper en graviditet över 41+5 nu för tiden vilket då betyder måndag för min del. Om man får önska hade jag gärna åkt in på en kontroll nu typ idag eller under helgen för att se vad läget är. Om jag alls mognat och börjat öppnas eller om det är stängt som en mussla där nere ännu. Jag skulle liksom bara vilja veta vartåt det lutar. Hoppas hoppas H O P P A S att det är möjligt att göra så. Det känns så onödigt att gå såhär mycket över tiden om det sen ändå blir igångsättning, då hade dom ju lika bra kunnat sätta igång det vid beräknat och Bumlingen hade varit här redan (i snart TVÅ veckor)

Nej förlåt jag vet att jag är supergnällig just nu, igår var det en bättre dag och då kändes allt igen lite hoppfullt men idag är det grått och jävligt igen. Jag vet att man borde vara tacksam över att ens kunna bli gravid och att det viktigaste i allt detta ändå är att det slutar med en välmående bebis och mamma. Men just idag, just denna fredag 9 dagar över beräknat datum känns det mest bara surt och orättvist och besviket, jag är både illamående och helt totalt slut.

 

En vecka över tiden

NEJ jag har inte fött ännu och JA hade jag själv fått välja hade jag minsann gjort det ren.

Jahapp så var vi en vecka över beräknat datum igen då, S U C K. Nu ska jag dessutom berätta vad som gör mig liiiiiiite extra irriterad just idag. Igår på kvällen hade jag sammandragningar, alltså sjuka sammandragningar. Dom var oregelbundna nog, men kändes så mycket att jag ändå behövde andas mig igenom vissa av dem. Nattade barnen och tänkte, Ä N T L I G E N är vi på G. Nåja som ni märker var vi inte helt på G ännu heller, här sitter jag hemma nu UTAN sammandragningar och känner mig snuvad på konfekten. Bestämde mig alltså för att försöka sova en stund igår, eftersom jag ju liksom trodde jag skulle leverera ett barn idag. Men där sov jag skönt många timmar och vaknade med bara lätt mensvärk igen. VAFAN alltså?!? Visst kan jag ta att man har lite förvärkar sådär någon vecka innan förlossningen men om man får sjuka sammandragningar i vecka 40+6 så kunde man väl ändå få börja föda????

41+0 idag då, en vecka kvar tills det sätts igång då gissar jag. I morgon skall vi med Saga på ultraljudsundersökning av hennes hjärta. Inget allvarligt hoppas jag, läkaren hittade ett litet biljud på hennes hjärta under 4 årskontrollen och det skall nu då alltså undersökas noggrannare. Hade hoppats på att vi skulle iväg på den undersökningen tillsammans med lillebror på utsidan, men tja de ser inte speciellt ljust ut. OM, jag säger OM lillebror kikar ut innan dess så kommer jag ju inte kunna vara med.

Nej alltså skit ändå, är verkligen besviken nu. Vill bara lägga mig under ett täcke och sura tills detta är över. Slut på energi, slut på positiva tankar.

IMG_2893blivande storasyskonen var i alla fall söta igår då vi gick ut på en vagnspromenad