Nya muminmuggar 2020

nya muminmuggarna

Har ni sett de nya mumin muggarna som kommer till försäljning 17.2.2020? Jag råkade se bilden av dem idag på muminhemsidan shop.moomin.com också därifrån jag lånat bilderna till kollaget. Alltid roligt när det kommer nya muggar, även om jag själv tycker att det ju JUST kom en med snorkfröken. Efter lite bakgrundscheck inser jag ändå att den förra snorkfrökenmuggen kom redan 2013, så kanske det ändå var dags för en ny?

Den gula muggen föreställer Muminmammans hjälpreda Misan. Roligt med en helt ny figurmugg och också roligt att det händer mycket på muggen. Ibland kan figurmuggarna vara lite tråkiga. Misan både diskar och tvättarmattorna på muggen, kan detta vara belöninskaffemuggen efter att man tömt och fyllt diskmaskinen t.ex.? Har alltid haft en liten förkärlek för gula muminmuggar, vet inte varför. Kanske för att de första muggarna jag druckit ur varit just gula?

nya gamla vs

Snorkfröken är också väldigt mycket finare nu än den förra, som alltså kommer sluta tillverkas och säljas nu i och med att denna nya kommer. Färgen är fin och vårig, passar alltså perfekt nu när våren närmar sig. Sen kunde såklart snorkfröken intressera sig för något annat än smink nu i och med att det är en massa smycken på den tidigare modellen. Men det är kanske bara jag som tycker det?

Hos oss kommer man nog hitta dessa muggar, kanske redan på min födelsedag? (två dagar efter att de börjar säljas, VINK VINK ANTON!)

Vad säger ni andra muminmuggsfantaster och andra också såklart.
Hiss eller diss?

 

Mitt tips för att komma sig iväg till parken.

Glad fredag till er alla fina läsare. Först vill jag bara säga TACK, om ni visste hur mycket det värmer i mitt hjärta att ni läser, hör av er, gillar och peppar. Min blogg är min trygga plats och jag känner verkligen att jag kan skriva och öppna upp mig kring ämnen som inte är så lätta att prata om face to face. För mig känns det skönt att människor i min omgivning vet hur jag tänker och känner, men jag tycker också att det är jobbigt att prata och berätta om det sådär från ingen stans. Man kan tycka vad man vill om att skriva öppet om psykisk ohälsa men för mig, just nu, känns det som att det hjälper mig.

Idag är det alltså fredag och vi har varit en sväng till parken nu på förmiddagen. Mitt egna tips på hur man kommer sig iväg till parken är att lura sig själv lite. När vi ska föra Saga till dagis på morgonen så klär jag på Vidde alla kläder, ni vet yllehalare och vantar och sockor så att han är redo för utelek. Drar också på mig själv utekläder (eftersom jag helt tydligt blivit gammal nu och HATAR att frysa, seriöst går jag sällan ut utan utebyxor längre) och sedan åker vi iväg. När jag lämnat Saga känns det onödigt att åka hem och klä av oss alla kläder utan att vi varit ute en stund först. Då känns det inte alls så motigt att komma sig iväg till parken t.ex. Idag råkade det dessutom vara bekanta i parken vilket såklart alltid är roligt, mammorna hinner prata av sig och barnen får leka.

Nu ska jag inte glorifiera parkhäng allt för mycket ändå, vill inte vara den där superhurtiga mamman som ALLTID ÄLSKAR att vara ute. För det är inte alltid bara glada miner i parken heller. Jag menar det finns dagar då det verkligen inte är varken roligt eller härligt med parklek. Dagar då det regnar, när vi står där ensamma i parken och humöret är katastrof. En sådan dag hade vi igår, då gav jag upp efter en stund när mitt sällskap såg ut såhär.

IMG_4083

Så ja vi har också parkdagar som inte alls får oss på bättre humör, vi har också dagar då vi åker hem igen efter 15 minuter. Men också då fick vi i alla fall 15 minuter friskluft, vilket är mer än noll. För mig är det lättare att komma iväg ut när alla barn är hemma, de två äldre trivs bra ute och då har också Vidde sällskap. Därför behöver jag lura mig själv för att komma iväg på förmiddagarna.

Tycker ni om att vara ute i parken och leka med barnen?
Vad gör ni annat utomhus tillsammans med barnen? 

Två mammor och 6 barn i simhallen

Ikväll somnade alla 3 barnen super snabbt, Adam somnade innan Sagas tänder ens var färdigt borstade och Vidar sov nästan redan vid kvällsgröten. Jag och barnen har nämligen tillsammans med Johanna och hennes killar busat omkring i simhallen. Vi är värda en liten klapp på axeln ändå 2 mammor som rodde i land ett lyckat simhallsbesök med 6 barn i åldern 8-1 år.

Det är så härligt lätt att umgås med Johanna, vi fungerar så fint ihop. Känns som att vi känt varandra länge, även om vi egentligen inte känt varandra alls före i höstas. Men på något sätt är vi ganska lika i hur vi tänker, vilket såklart underlättar vänskap och umgänget rejält.

Idag tex kom vi båda på att vi skulle åka och simma och sagt och gjort så var vi påväg någon timme senare. Gillar när man kan göra saker utan att planera det en månad i förhand. Just i eftermiddag passade det med simhall för oss och då blev det så. Johanna är också en vän som man lätt kan kolla läget med en morgon och se om vi ska hitta på något precis just då. Det att vi sådär mitt i allt åkte iväg till Stockholm och kollade på ”the final FUCK” också för att vi fick fiiling en måndagskväll (5 dagar innan) säger kanske en del det också. Med människor jag är trygg med vågar jag YOLOa ganska mycket.

Det är länge sedan vi varit till en riktigt simhall, Vidar var väldigt skeptisk när vi mitt i allt klädde av oss och hoppade i duschen. Men när duschandet var klart och simdräkterna på var han nästan lika nöjd som de andra kidsen. Han utvecklas verkligen från gång till gång just nu i sina cherekringar, ska bli spännande att se vad som händer under vår semester.

Härligt att umgås och göra något roligt tillsammans, där verkligen alla 6 barn hade roligt. Extra stolt är jag över Adam som tillsamman med sin jämnåriga kompis fixade omklädningsrum, dusch och bastubad ensamma. Är inte det en tecken på att han är stor så vet jag inte vad. Min lillis är alltså stor nog att sköta sig själv i simhallen nu.

Nu sover alla redan skönt och till och med jag ligger redan i sängen. Det har varit en del stök de senare nätterna så jag håller tummarna för att simning och ordentligt kvällsmål ( Adam åt 3 ägg och knäckebröd till kvällsmål tex ) ska ge oss en natt med många sömntimmar.

Man kan vara lycklig och må skit på samma gång

Det finns många orsaker till att jag inte vågat eller velat söka hjälp för mitt mående. Förutom det vanliga, alltså att det känns svagt av mig att ta emot hjälp och på ett sätt också skamligt att inte ”fixa sitt eget liv” själv så har jag också haft bra perioder emellanåt. Alltså dagar som allt varit bra, som jag orkat och haft energi till mer än att överleva dagen. Det har funnits dagar där jag vaknar på morgonen och nästan hoppat upp från sängen, ätit frukost och kanske kommit mig iväg till gymmet, jag har fixat god och hälsosam mat till mig och barnen, städat, organiserat (gärna dragit igång med flera olika projekt samma dag, rensa skåp och sortera i källaren t.ex. ) och tagit tag i alla mina måsten. Jag har tänkt att NU vänder det, nu blir allt bra igen och så kommer den ändå, KRASCHEN.

De bra dagarna byts ut till dagar som jag inte skulle orka gå upp från sängen, dagar då jag dividerar med mig själv om Adam verkligen måste till skolan eller om vi bara kan gå omkring här hemma. Dagar då jag snoozar in i sista sekund för att sedan i panik göra mig och barnen i ordning inför skola och dagis. Dagar när grötkokning känns som att bestiga ett berg och att klä på mig själv och baren kläder känns övermäktigt. Vi ska inte ens tala om att ta hand om mig själv, vad är det för vits att fixa håret om jag ändå mår såhär.

IMG_3960

De bra dagarna har gjort att jag känt att jag kanske inte alls mår dåligt egentligen utan att jag kanske bara är lat. De bra dagarna gör att jag sätter ribban för vad som är tillräckligt bra så väldigt högt att jag ALDRIG har en chans att nå upp till det. De bra dagarna får mig att känna att jag bara är svag de dagar jag inte orkar, att jag är misslyckad som mamma, fru och kompis för att jag inte orkar. De bra dagarna får mig att tycka att jag måste orka, att jag inte kan be om hjälp eller söka efter hjälp. De bra dagarna får mig att känna att de dåliga dagarna är mitt egna fel. Att jag kanske bara har dålig inställning eller helt enkelt inte karaktär nog för att ha bra dagar oftare. Jag får liksom skylla mig själv, igår orkade jag både träna och laga mat så vad är mitt problem idag?

Det är de bra dagarna som bromsat mig från att försöka få hjälp, samtidigt som det är de bra dagarna som gjort mig så totalt slut.

Jag mår inte bra, men jag känner mig ändå lycklig stundvis. Jag är så tacksam och lycklig över mina barn, min familj och mina vänner. Jag hade nog inte förstått att man kan må dåligt men ändå vara lycklig. Jag såg nog inte att jag verkligen inte mår bra, tänkte mer att folk nog kommer tycka jag är lat och letar efter ursäkter om jag går till en psykolog. Jag hade nog inte förstått att orken inte ska variera så enormt från dag till dag. Det behöver liksom inte vara så. Jag vill inte leva för de bra dagarna, vet inte ens vilka dagar som är bra eftersom de flesta dagarna ändå slutar i att jag känner ångest över något. Jag vill leva för att alla dagar ska vara bra, jag vill känna mig tillräckligt bra när jag sätter huvudet på kudden till natten. Alla dagar behöver inte vara lätta, underbara, solskensdagar men alla dagar borde få vara lite lättare.

IMG_3959

Ja jag vet att livet inte bara är roligt, att det alltid kommer gå lite upp och ner och att det tyvärr kommer komma stunder då jag verkligen är ledsen. Det är dessa extrema ytterlägen jag vill bli av med. Jag kan inte pressa mig själv till en massa bara för att jag en dag känner att jag orkar, jag kan inte heller känna mig misslyckad bara för att jag inte kan leva upp till den nivån varje dag. Jag hoppas verkligen att jag med rätt hjälp och stöd ska börja hitta någon form av balans igen. Första steget är i alla fall taget.

 

Det finns hjälp att få

IMG_1088

Av rätt så självklara orsaker kommer jag inte blogga destomera om mina besök hos psykologen. Inte för att jag har något att dölja utan mer för att låta mig själv i lugn och ro bearbeta och processa allt det som vi pratar om.

Hade första träffen med psykologen idag. Innan var jag nervös men redan efter någon minuts diskussion var vi djupt nere och rotade bland tankar och känslor och det kändes bra. Genast kom de mest centrala problemen till ytan. Innan var jag lite rädd att jag igen en gång skulle dra på mig ”duktiga flickan” kostymen och inte våga berätta allt det jobbiga. Men kände att jag kunde öppna mig, jag kunde säga det där jobbiga som jag väldigt sällan säger högt. Det är klart att man inte kommer så långt på en timme. Men redan idag fick jag en del ögonöppnare och också en del frågor som fått mig att tänka till ett varv till.

” det finns hjälp att få ” vilken fin mening ändå, inget kommer magiskt att bli bra och det är jag ju inte ute efter heller. Men det finns hjälp, metoder och planer för att hjälpa just för mig. Jag är så tacksam över att jag tog tag i detta, att jag vågade boka tiden och verkligen gå dit med öppna spelkort idag.

1,5 år av amning, låt vår amningsresa vara just VÅR!

img_1887

Det finns saker som jag känner mig lite extra stolt över som mamma. En av de sakerna är min och Viddes amningsresa. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av de mammorna som ammade länge. Jag var också matad av samhällets idiotiska ideal.

Man måste amma, minst 6 månader men max 1 år

Ammar mamman inte alls eller under 6 månader så är det dåligt, det skammas och påpekas hur VIKTIG amningen är för bebisen, för anknytningen och för närheten. Men visst är det sjukt att det som varit så otroligt viktigt under barnets första 6-12 månader mitt i allt inte endast blir onödigt utan till och med äckligt den dagen barnet blir 1 år. Amning av barn över 1 år blir också en sak som utomstående anser sig ha rätt att kommentera.

IMG_2054

Vad handlar det om? Varför känner någon att hen verkligen måste ha en åsikt om just vår amning. Att säga att amningen av lite äldre barn är pervers visar bara vilken syn personen i fråga har gällande kvinnobröstet. Måste vara jobbigt att bli så förvirrad, liksom ett kvinnobröst som finns till för ett barn och inte för att behaga någon annans sexuella fantasi. Tror ni kvinnobröstet skapades för att vara sexuellt och sedan för att retas med en del av mänskligheten så ska små bebisar äta därifrån också. Seriöst tycker jag det är långt mycket sjukare att påstå att en ammande mamma skulle få ut något sexuellt av sin amning. Fundera lite på det, vem av oss är det som är pervers?!? Vem av oss är det som har problem?

Kanske det handlar om en viss skam som möjligtvis finns hos de mammor som slutat amma tidigt. Ett litet uns av dåligt samvete för att amningen blev så kort? Kanske det är därför det sticker i ögonen när en annan mamma ammar sitt barn ledigt och länge? Kanske smärtar det att se att någon annan frivilligt ammar länge om man själv kämpat för att få till ens en månad av aning. Jag vet inte.

IMG_4771

Det är inte så ofta man ser barn över 1 år ammas, kanske det är därför som många har svårt att föreställa sig att amningen med Vidar nu inte är konstigare än för 1 år sedan. Blir du obekväm när mammor ammar tycker jag att du ska jobba lite med dig själv och din syn på amning! Det är inte mer perverst att amma än att pussa och krama sin 1,5 åring. När det är läge att avsluta amningen kan ingen annan bestämma, det är mellan mamman och barnet Läs på, ta reda på varför det till och med är BRA att amma barn länge. Svårare än så är det inte.

Jag kräver inte stående ovationer för min amning, jag behöver inte få höra att jag är en underbar mamma som dag efter dag, natt efter natt, erbjuder mitt barn trygghet och närhet. Som vecka efter vecka kämpat och satsat 110% för att ens få till en fungerande helamning i början av vår resa. Jag kräver inget alls av de flesta, låt bara vår amning vara just VÅR. Skippa kommentarer om mjölkglas och ”nu är du nog för stor för det där”.

Att resa med (ett barn med) nötallergi

Om två veckor ska vi iväg på resa, hela familjen, mamma & Robbe och min syster med familj. En vecka på Kap Verde blir det denna vinter. Behöver knappast säga att jag längtar?

Men en sak som jag är nervös för är såklart Adams nötallergi. Ni som har erfarenhet av att resa (med barn eller utan) med nötallergi får gärna tipsa oss om vad vi bör tänka på. I flyget, på hotellet och så vidare. För oss är allt så nytt ännu gällande nötallergin, är lite stressad över att jag ska missa något viktigt. Vill inte låta oron förstöra resan, därför vill jag förbereda oss på bästa möjliga sätt.

10755628208_img_2299

Annars är vi som sagt väldigt taggade på solsken, värme och lata dagar vid polen.