Hemligheter under graviditeten

Idag svarar jag på en läsarfråga om hemligheter under graviditeten, hur vi tänkte kring det och hur jag upplevt det. Hur har ni andra gjort? Berätta gärna.

”Ni valde väll att inte berätta namnet förrän vid födseln? Hur tog folk det i omgivningen? Tycker folk överlag önskar man skall dela med sig av allt kring graviditeten..”

-Sara

Vi har hållit namnet hemligt under varje graviditet hittills, men det är först med Vidar som Anton inte försagt sig till någon innan bebisen varit född. Vi har valt att hålla det hemligt eftersom vi vill känna in namnet innan vi säger till andra vad vi tänkt på. Ni vet OM man skulle ändra sig så skulle det kännas lite konstigt om ”alla” redan visste vad bebisen heter. Dock har vi berättat namnet i samband med att vi meddelat att barnet är fött. Liksom HÄR har vi Adam, Saga, Vidar..

Folk var väl nyfikna gissar jag, precis som jag själv är då någon annan fått bebis. Tycker det är så roligt med namn vilket gör det ännu lite mer spännande. Men tja de flesta som jag känner har gjort på samma sätt, så jag förväntar mig inte heller att få veta något namn innan bebisen är född.

Dock är jag tacksam att folk i vår omgivning sedan ganska snabbt meddelat vad barnet heter, vet att vissa också håller namnet hemligt ända fram till dopet. Alltså alla gör ju precis som man vill, men jag hade blivit ÄNNU mer nyfiken då.

Överlag varierar folks nyfikenhet rätt mycket, vissa vill liksom veta precis allt gällande en graviditet medans andra inte frågar något extra. Har dock aldrig upplevt att någon skulle tycka man gjort ”fel” om man valt att hålla något hemligt.

OM jag säger OM vi någon gång skulle få en till bebis så tror jag vi skulle försöka hålla graviditeten hemlig lite längre. Bara för att det är så mysigt att gå omkring med en gemensam hemlighet. Haha så säger jag nu, men sen kan jag ändå inte hålla mig från att berätta. Skulle ju inte ta reda på könet nu senast heller, men sen kunde jag ändå inte hålla mig. #nyfikenienstrut

IMG_4186

När Vidar föddes, förlossningsberättelse

Idag ligger han här i min famn och är redan nästan 2 veckor gammal. Tänk ändå så snabbt tiden går, även om det redan känns som att han ju ALLTID funnits i vårt liv. Tänkte att det kunde vara skoj med en liten förlossningsberättelse så länge som jag ännu minns den.

Allt började redan på kvällen på fredagen den 29.6. Jag hade tidigare under dagen varit i kontakt med mödrapoli på ÅUCS och fått en tid för överburenhetskontroll till måndagen. –Ta med BB-väskan då du kommer, det kan vara att dom sätter igång förlossningen redan på måndag, sade hon som jag pratade med. Där och då gav jag faktiskt lite upp och tänkte att jag helt enkelt får försöka ändra mitt tankesätt under helgen. Bebisen kommer att komma med igångsättning och det är nu liksom så det är.

Nåja på kvällen i alla fall var Anton och Adam iväg och fixade olika jobb medans jag och Saga bänkade oss i soffan framför filmen TRASSEL. Saga smaskade i sig lite fredagsgodis och jag själv satt och tänkte att det är lite skumt att jag inte alls var sugen på godis. Brukar liksom alltid vara sugen på det. Började känna små känningar i magen, men efter flera kvällar av just sådant var det inte ens något jag tänkte på speciellt mycket. Vi kollade vidare på filmen.

Anton kom hem med Adam och tog Saga med på nästa äventyr. Här började jag inse att jag nog hade sammandragningar, men ändå inget som jag tyckte att jag behövde klocka eller liknande. Dom kom och gick, kändes men gjorde inte speciellt ont. Började ändå packa det sista till BB-väskan så att det skulle vara redo IFALL ATT det skulle bli aktuellt med förlossning ändå. Gick på toa och insåg till min stora glädje att slemproppen nu hade börjat släppa. Något var i alla fall på G! Vi nattade barnen och dom somnade inte före vid 23. Då bestämde jag mig också för att kolla hur ofta sammandragningarna kom. Började klocka dem och kollade samtidigt på film.

Sammandragnigarna kom med 5-9 minuters mellanrum, började göra lite mer ont men fortfarande kändes det som att det kan klinga av när som helst. Vid halv 1 gick jag i duschen, och efter det lugnade det ner sig lite. Satte mig i soffan igen och fortsatte klocka, nu kom sammandragningarna med 8 minuters mellanrum och jag somnade till och med lite mellan varje. Vilade alltså lite men sammandragningarna fortsatte i alla fall. Vid 2 steg jag upp, åt lite müsli och då började också sammandragningarna komma tätare. Det var nu bara 2 – 3 minuter mellan värkarna, jag ringde till förlossningen och hon sa att vi är välkomna in när vi vill. Vi ringde Antons pappa, som kom till oss för att vara med Adam och Saga och sedan åkte vi iväg mot Åbo. Jag ville helt enkelt inte att det skulle bli panik och åkte hellre in lite ”för tidigt”

img_2930

Framme vid förlossningen var vi kvart över 3 på natten. Vi togs emot av en barnmorska och fick gå in i ett undersökningsrum. Det gjordes en indre undersökning och jag var inte öppen mer än 2 cm. Suck tänkte jag, detta kommer ta lääääääääänge. Det tog också ett streptokockprov, som sedan visade sig vara positivt. Ingen fara med det men dom behövde sätta kanyl för att ge antibiotika. Låg i CTG-kurva i nästan två timmar. Kroppen jobbade på bra, kändes som att saker och ting gick framåt i lagom takt. Då jag låg där på britsen kände jag bara hur det KNÄPPTE till och då gick vattnet. Pladask. Fick byta om till sjukhuskläder. Efter att vattnet hade gått började sammandragningarna göra mer ont.

Lite före 6 fick vi fara till ett förlossningsrum, kanylen sattes i min hand (igen kan jag konstatera att det var det värsta under hela förlossningen) och sammandragningarna blev successivt hårdare. Andades mig igenom dem ännu, kände att jag hade bra kontroll över situationen. Efter ett tag var det dags att ta en ny kurva för att kolla att bebisen hade det bra. I samma veva bad jag om lustgas, GUDAGÅVAN alltså. Började på låg nivå och andades på bra. Ungefär här går jag in i en dimma. Jag andades och låg och tänkte på riktigt märkliga saker först, men efter ett tag började jag liksom visualisera vad som hände i kroppen. Det var verkligen häftigt, jag sjönk ner i mig själv, fokuserade på att slappna av i en härlig dimma av lustgas.

IMG_2497

En ny barnmorska kom in i rummet och presenterade sig, hon undrade också om jag varit på WC på länge. Det hade jag då inte varit på ett tag så hon tyckte jag kunde gå. Var själv inte supersugen på att lämna lustgasen, men gick ändå med på att försöka. Anton fick komma med, för något inom mig sa att jag inte skulle vara själv där på WCn. Efter några sammandragningar kom jag mig ända fram till WCn och satte mig ner. Hann redan tänka att detta ju faktiskt gick riktigt bra, nu skulle jag bara snabbt kissa så att jag sedan skulle få återgå till min lustgas. MEN DÅ kom den första krystvärken. Och jag bara sa åt Anton att NU måste han hjälpa mig för jag KAN INTE HÅLLA EMOT. Anton ropade på barnmorskan som kom in och undersökte. Jodå huvudet var så gott som ute redan. Då var det dags att ta sig tillbaka till sängen. Har inget minne av att jag kommit tillbaka till sängen, men då jag väl låg där ute var huvudet redan ute. Bad lite snällt om lustgasen och fick den. Men den behövdes nog egentligen inte. En krystvärk till och så var lilla Vidar född. Klockan 7.45, 4160g tung och 52cm lång

IMG_2505

En riktig drömförlossning alltså, lagom takt och jag kände kontroll hela tiden. Lite rolig twist det där med att han nästan föddes på WC. Hahaha. Ett litet stygn fick jag, men det är ju inget man ens funderar på med en nyfödd liten bebis på bröstet. Kände mig pigg och riktigt fräsch genast vilket var helt underbart.

Efter en stund kom moderkakan också ut, allt såg bra ut. Jag och Anton bara beundrade vår lilla Vidar, efter en stund provade jag amma honom och killen fattade galoppen genast. Efter ytterligare en stund kom barnläkaren och undersökte Vidar, medans de mätte och vägde honom gick jag i duschen.

IMG_2517

Efter duschen smakade frukostbrickan väldigt bra, Anton satt med Vidar under blusen och jag käkade och drack kaffe. Då vi var klara var det dags att åka upp till BB. Så härligt att det var morgon och Anton fick följa med till avdelningen genast. Ett perfekt slut på en helt perfekt förlossning var ju att tillsammans få njuta av våran lilla kille på BB. En hel dag ifred bara vi 3.

IMG_2537 2

På kvällen kom de nyblivna storasyskonen på besök. Så härligt att för fösta gången se våran trio tillsammans. Efter en natt på BB var vi mer än redo att åka hem. Så på söndag efter läkarkontroll klädde vi på oss vanliga kläder, packade Vidar i babydkyddet och tackade för oss.

 

Varför har vi ens köpt bebiskläder?

IMG_2311– Mamma varför har vi ens köpt bebiskläder? Det kommer ju aldrig någon bebis? Vi har ju BARA en mage!

Konstaterade Saga uppgivet för någon dag sedan då hon stod och tittade på alla bebisen kläder. Och jag kan inte annat än hålla med henne nu. Det känns så jävla orättvist att varje graviditet behöva vanka här över tiden med hur många dagar som helst, jag har ju provat på detta nu. Hade verkligen hoppats att jag i alla fall inte skulle ha behövt gå såhär mycket över tiden denna gång, men tanke på att denna graviditet varit apatung sedan plusset dök upp tycker jag liksom att jag kunde ha fått slippa detta denna gång. Varför förstår inte min kropp att det är dags nu? Varför är min kropp så trög? V A R F Ö R händer det inget? Varför får ”alla andra” föda i normala veckor men jag ska släpa mig över tiden V A R J E jävla G Å N G. (okej okej jag vet att vi är flera som alltid hamnar gå över tiden, att jag inte är enda människan på jorden som gjort/gör det och att folk gått över tiden / blivit igångsatta med säkert femte barnet också. Jag ÄR bara så trött på detta just nu)

Igår hade jag sista tiden till rådis, allt såg bra ut vilket ju är det viktigaste men jag fick också remissen för igångsättning. Ringde mödrapoli igår men då hade inte läkaren ännu hunnit kolla på min remiss så dom skulle återkomma, vilket dom sen aldrig gjorde. Dom ringer säkert idag, annars ringer jag igen på eftermiddagen. På rådis pratade hon om att dom helst inte släpper en graviditet över 41+5 nu för tiden vilket då betyder måndag för min del. Om man får önska hade jag gärna åkt in på en kontroll nu typ idag eller under helgen för att se vad läget är. Om jag alls mognat och börjat öppnas eller om det är stängt som en mussla där nere ännu. Jag skulle liksom bara vilja veta vartåt det lutar. Hoppas hoppas H O P P A S att det är möjligt att göra så. Det känns så onödigt att gå såhär mycket över tiden om det sen ändå blir igångsättning, då hade dom ju lika bra kunnat sätta igång det vid beräknat och Bumlingen hade varit här redan (i snart TVÅ veckor)

Nej förlåt jag vet att jag är supergnällig just nu, igår var det en bättre dag och då kändes allt igen lite hoppfullt men idag är det grått och jävligt igen. Jag vet att man borde vara tacksam över att ens kunna bli gravid och att det viktigaste i allt detta ändå är att det slutar med en välmående bebis och mamma. Men just idag, just denna fredag 9 dagar över beräknat datum känns det mest bara surt och orättvist och besviket, jag är både illamående och helt totalt slut.

 

En vecka över tiden

NEJ jag har inte fött ännu och JA hade jag själv fått välja hade jag minsann gjort det ren.

Jahapp så var vi en vecka över beräknat datum igen då, S U C K. Nu ska jag dessutom berätta vad som gör mig liiiiiiite extra irriterad just idag. Igår på kvällen hade jag sammandragningar, alltså sjuka sammandragningar. Dom var oregelbundna nog, men kändes så mycket att jag ändå behövde andas mig igenom vissa av dem. Nattade barnen och tänkte, Ä N T L I G E N är vi på G. Nåja som ni märker var vi inte helt på G ännu heller, här sitter jag hemma nu UTAN sammandragningar och känner mig snuvad på konfekten. Bestämde mig alltså för att försöka sova en stund igår, eftersom jag ju liksom trodde jag skulle leverera ett barn idag. Men där sov jag skönt många timmar och vaknade med bara lätt mensvärk igen. VAFAN alltså?!? Visst kan jag ta att man har lite förvärkar sådär någon vecka innan förlossningen men om man får sjuka sammandragningar i vecka 40+6 så kunde man väl ändå få börja föda????

41+0 idag då, en vecka kvar tills det sätts igång då gissar jag. I morgon skall vi med Saga på ultraljudsundersökning av hennes hjärta. Inget allvarligt hoppas jag, läkaren hittade ett litet biljud på hennes hjärta under 4 årskontrollen och det skall nu då alltså undersökas noggrannare. Hade hoppats på att vi skulle iväg på den undersökningen tillsammans med lillebror på utsidan, men tja de ser inte speciellt ljust ut. OM, jag säger OM lillebror kikar ut innan dess så kommer jag ju inte kunna vara med.

Nej alltså skit ändå, är verkligen besviken nu. Vill bara lägga mig under ett täcke och sura tills detta är över. Slut på energi, slut på positiva tankar.

IMG_2893blivande storasyskonen var i alla fall söta igår då vi gick ut på en vagnspromenad

Målbilder

För att orka sig igenom dessa 9 månader + en helhalv evighet + lite till har jag heltiden försökt fokusera på några olika målbilder. Under alla graviditeter har jag haft olika målbilder och denna gång är inget undantag. För varje gång blir också målbilderna mer tydliga eftersom man ändå på ett annat sätt vet och lite kan föreställa sig hur tiden med en nyfödd liten bebis kommer bli.

Min största målbild denna graviditet är när Adam och Saga får träffa lillebror för första gången. När dom försiktigt kommer smygande in i rummet på BB och första gången skall få bekanta sig med den allra nyaste lilla knodden i familjen. Förhoppningsvis kommer dom då och hämtar hem oss samtidigt och vi kan traska ut från BB som en nybliven trebarnsfamilj.

Målbild nummer två är nämligen lillebror i sitt babyskydd, vi traskar ut från TYKS och in i parkeringshuset. Känslan av att nästan vara lite kriminell, liksom märker ingen nu att vi åker iväg med denna bebis? Skall ingen kommer och stoppa oss? Är det faktiskt så att vi skall få ta hem honom. Att sätta sig i bilen och bara känna att NU åker vi hem och börjar livet.

Den sista målbilden är nog att Ä N T L I G E N få meddela alla nära och kära att bumlingen är här. Att få skriva ut att han äntligen kommit nu och presentera honom för världen. Vi har ju valt att hålla namnet hemligt för alla och det skall bli så härligt att äntligen börja kalla honom för hans riktigt namn. Viss risk finns det dock att Bumlingen kommer sitta kvar, det är nämligen rätt många som redan kallar honom det.

IMG_3067här har vi en nybliven storebror 2014, vilka små pluttisar dom var ändå de blivande storasyskonen

 

En hälsning från en otrevlig och gnällig övertidsgravid

Jodå här sitter jag ännu bara, lika gravid som förr 40+4 idag. Och nu kan jag faktiskt konstatera att det inte alls är roligt mera, inte för mig och verkligen inte för min stackars familj. Jag är fan inte kul att umgås med just nu, jag är bara så trött på detta. Och JO jag vet att det snart är över, att han kommer komma och att ingen förblir gravid för evigheternas evighet. Men alltså förlåt nu men F A N vad det S U G E R!!

Har man inte gått över beräknad tid så kan man inte förstå hur jävla jobbigt det blir när BF datumet kommer och passeras. Att vakna varje morgon och igen en gång vara besviken över att inget hänt inatt HELLER. Att gå omkring hemma och vara så trött i kroppen men ändå ha så tråkigt att man inte ens klarar av att slappa i soffan. Att inte orkar vara mamman man vill vara, för att inte tala om frun, vännen eller bara människan. Att vara smärtsamt medveten om att varje dag som går är en dag närmare en igångsättning. Det är liksom inte en dag närmare förlossningen nu längre utan en dag närmare igångsättningen. Det är DET jag mest tänker på just nu, jag vill inte behöva bli igångsatt. Det värsta är ju att det känns som att JAG misslyckats om det blir så, liksom att JAG inte kan få min kropp att sammarbeta så mycket att en förlossning kommer igång naturligt. Ja men ni märker ju hur tankarna snurrar just nu.

Är kanske den enda i världen som går och tänker såhär, jag kanske verkar supergnällig som ”bara” är 4 dagar över tiden och redan håller på att tappa förståndet. Tycker själv också att jag kunde skärpa till mig lite, men det är svårt. Idag är det då 10 dagar kvar tills 42+0, 10 evighetsdagar.

Så att JA nu har ni en lägesrapport från mig idag, inga tecken på att förlossningen skulle närma sig, I N G A känningar, ingen slempropp som gått, inga sjuka sammandragningar, NADA NOLL.

IMG_2883

Beräknat förlossningsdatum + 1 dag

Igår var det då dagen som vi fokuserat på de senaste 9 månaderna, dagen som det mesta kretsat kring. Och NADA, inget, Bumlingen busar på där inne i magen och visar inga tecken på att han skulle vara påväg ut. Så vi väntar vidare.

IMG_2858

Är så otroligt trött hela tiden, känns som att gravidillamåendet hittat tillbaka också. Överlag är kroppen slut nu och det känns som att jag helst av allt bara hade lagt mig ner och sovit några dygn. Nu finns inte den möjligheten eftersom barnen hade sin sista dagisdag igår. Vi kör alltså sommarlov nu, övertidsgravid mamma och två barn. Som TUR är dom mest sams och leker fint med varandra största delen av tiden, så vi klarar oss nog bra här hemma.

Det händer inte speciellt mycket just nu, ser på Facebook att många förbereder sig för midsommar och tycker i smyg att det är O T R O L I G T skönt att inte behöva stressa ut till någon stuga idag. Ännu skönare att inte behöva planera och handla och packa ja allt som nu hör till. Inte för att det inte är najs att vara ute på stugan, men hela projektet att ta sig ända dit känns som att det skulle vara övermäktigt denna gång. Vi kommer vara hemma imorgon, grilla något gott och bada i vår nya bastu.