Varför har vi ens köpt bebiskläder?

IMG_2311– Mamma varför har vi ens köpt bebiskläder? Det kommer ju aldrig någon bebis? Vi har ju BARA en mage!

Konstaterade Saga uppgivet för någon dag sedan då hon stod och tittade på alla bebisen kläder. Och jag kan inte annat än hålla med henne nu. Det känns så jävla orättvist att varje graviditet behöva vanka här över tiden med hur många dagar som helst, jag har ju provat på detta nu. Hade verkligen hoppats att jag i alla fall inte skulle ha behövt gå såhär mycket över tiden denna gång, men tanke på att denna graviditet varit apatung sedan plusset dök upp tycker jag liksom att jag kunde ha fått slippa detta denna gång. Varför förstår inte min kropp att det är dags nu? Varför är min kropp så trög? V A R F Ö R händer det inget? Varför får ”alla andra” föda i normala veckor men jag ska släpa mig över tiden V A R J E jävla G Å N G. (okej okej jag vet att vi är flera som alltid hamnar gå över tiden, att jag inte är enda människan på jorden som gjort/gör det och att folk gått över tiden / blivit igångsatta med säkert femte barnet också. Jag ÄR bara så trött på detta just nu)

Igår hade jag sista tiden till rådis, allt såg bra ut vilket ju är det viktigaste men jag fick också remissen för igångsättning. Ringde mödrapoli igår men då hade inte läkaren ännu hunnit kolla på min remiss så dom skulle återkomma, vilket dom sen aldrig gjorde. Dom ringer säkert idag, annars ringer jag igen på eftermiddagen. På rådis pratade hon om att dom helst inte släpper en graviditet över 41+5 nu för tiden vilket då betyder måndag för min del. Om man får önska hade jag gärna åkt in på en kontroll nu typ idag eller under helgen för att se vad läget är. Om jag alls mognat och börjat öppnas eller om det är stängt som en mussla där nere ännu. Jag skulle liksom bara vilja veta vartåt det lutar. Hoppas hoppas H O P P A S att det är möjligt att göra så. Det känns så onödigt att gå såhär mycket över tiden om det sen ändå blir igångsättning, då hade dom ju lika bra kunnat sätta igång det vid beräknat och Bumlingen hade varit här redan (i snart TVÅ veckor)

Nej förlåt jag vet att jag är supergnällig just nu, igår var det en bättre dag och då kändes allt igen lite hoppfullt men idag är det grått och jävligt igen. Jag vet att man borde vara tacksam över att ens kunna bli gravid och att det viktigaste i allt detta ändå är att det slutar med en välmående bebis och mamma. Men just idag, just denna fredag 9 dagar över beräknat datum känns det mest bara surt och orättvist och besviket, jag är både illamående och helt totalt slut.

 

En vecka över tiden

NEJ jag har inte fött ännu och JA hade jag själv fått välja hade jag minsann gjort det ren.

Jahapp så var vi en vecka över beräknat datum igen då, S U C K. Nu ska jag dessutom berätta vad som gör mig liiiiiiite extra irriterad just idag. Igår på kvällen hade jag sammandragningar, alltså sjuka sammandragningar. Dom var oregelbundna nog, men kändes så mycket att jag ändå behövde andas mig igenom vissa av dem. Nattade barnen och tänkte, Ä N T L I G E N är vi på G. Nåja som ni märker var vi inte helt på G ännu heller, här sitter jag hemma nu UTAN sammandragningar och känner mig snuvad på konfekten. Bestämde mig alltså för att försöka sova en stund igår, eftersom jag ju liksom trodde jag skulle leverera ett barn idag. Men där sov jag skönt många timmar och vaknade med bara lätt mensvärk igen. VAFAN alltså?!? Visst kan jag ta att man har lite förvärkar sådär någon vecka innan förlossningen men om man får sjuka sammandragningar i vecka 40+6 så kunde man väl ändå få börja föda????

41+0 idag då, en vecka kvar tills det sätts igång då gissar jag. I morgon skall vi med Saga på ultraljudsundersökning av hennes hjärta. Inget allvarligt hoppas jag, läkaren hittade ett litet biljud på hennes hjärta under 4 årskontrollen och det skall nu då alltså undersökas noggrannare. Hade hoppats på att vi skulle iväg på den undersökningen tillsammans med lillebror på utsidan, men tja de ser inte speciellt ljust ut. OM, jag säger OM lillebror kikar ut innan dess så kommer jag ju inte kunna vara med.

Nej alltså skit ändå, är verkligen besviken nu. Vill bara lägga mig under ett täcke och sura tills detta är över. Slut på energi, slut på positiva tankar.

IMG_2893blivande storasyskonen var i alla fall söta igår då vi gick ut på en vagnspromenad

Målbilder

För att orka sig igenom dessa 9 månader + en helhalv evighet + lite till har jag heltiden försökt fokusera på några olika målbilder. Under alla graviditeter har jag haft olika målbilder och denna gång är inget undantag. För varje gång blir också målbilderna mer tydliga eftersom man ändå på ett annat sätt vet och lite kan föreställa sig hur tiden med en nyfödd liten bebis kommer bli.

Min största målbild denna graviditet är när Adam och Saga får träffa lillebror för första gången. När dom försiktigt kommer smygande in i rummet på BB och första gången skall få bekanta sig med den allra nyaste lilla knodden i familjen. Förhoppningsvis kommer dom då och hämtar hem oss samtidigt och vi kan traska ut från BB som en nybliven trebarnsfamilj.

Målbild nummer två är nämligen lillebror i sitt babyskydd, vi traskar ut från TYKS och in i parkeringshuset. Känslan av att nästan vara lite kriminell, liksom märker ingen nu att vi åker iväg med denna bebis? Skall ingen kommer och stoppa oss? Är det faktiskt så att vi skall få ta hem honom. Att sätta sig i bilen och bara känna att NU åker vi hem och börjar livet.

Den sista målbilden är nog att Ä N T L I G E N få meddela alla nära och kära att bumlingen är här. Att få skriva ut att han äntligen kommit nu och presentera honom för världen. Vi har ju valt att hålla namnet hemligt för alla och det skall bli så härligt att äntligen börja kalla honom för hans riktigt namn. Viss risk finns det dock att Bumlingen kommer sitta kvar, det är nämligen rätt många som redan kallar honom det.

IMG_3067här har vi en nybliven storebror 2014, vilka små pluttisar dom var ändå de blivande storasyskonen

 

En hälsning från en otrevlig och gnällig övertidsgravid

Jodå här sitter jag ännu bara, lika gravid som förr 40+4 idag. Och nu kan jag faktiskt konstatera att det inte alls är roligt mera, inte för mig och verkligen inte för min stackars familj. Jag är fan inte kul att umgås med just nu, jag är bara så trött på detta. Och JO jag vet att det snart är över, att han kommer komma och att ingen förblir gravid för evigheternas evighet. Men alltså förlåt nu men F A N vad det S U G E R!!

Har man inte gått över beräknad tid så kan man inte förstå hur jävla jobbigt det blir när BF datumet kommer och passeras. Att vakna varje morgon och igen en gång vara besviken över att inget hänt inatt HELLER. Att gå omkring hemma och vara så trött i kroppen men ändå ha så tråkigt att man inte ens klarar av att slappa i soffan. Att inte orkar vara mamman man vill vara, för att inte tala om frun, vännen eller bara människan. Att vara smärtsamt medveten om att varje dag som går är en dag närmare en igångsättning. Det är liksom inte en dag närmare förlossningen nu längre utan en dag närmare igångsättningen. Det är DET jag mest tänker på just nu, jag vill inte behöva bli igångsatt. Det värsta är ju att det känns som att JAG misslyckats om det blir så, liksom att JAG inte kan få min kropp att sammarbeta så mycket att en förlossning kommer igång naturligt. Ja men ni märker ju hur tankarna snurrar just nu.

Är kanske den enda i världen som går och tänker såhär, jag kanske verkar supergnällig som ”bara” är 4 dagar över tiden och redan håller på att tappa förståndet. Tycker själv också att jag kunde skärpa till mig lite, men det är svårt. Idag är det då 10 dagar kvar tills 42+0, 10 evighetsdagar.

Så att JA nu har ni en lägesrapport från mig idag, inga tecken på att förlossningen skulle närma sig, I N G A känningar, ingen slempropp som gått, inga sjuka sammandragningar, NADA NOLL.

IMG_2883

Beräknat förlossningsdatum + 1 dag

Igår var det då dagen som vi fokuserat på de senaste 9 månaderna, dagen som det mesta kretsat kring. Och NADA, inget, Bumlingen busar på där inne i magen och visar inga tecken på att han skulle vara påväg ut. Så vi väntar vidare.

IMG_2858

Är så otroligt trött hela tiden, känns som att gravidillamåendet hittat tillbaka också. Överlag är kroppen slut nu och det känns som att jag helst av allt bara hade lagt mig ner och sovit några dygn. Nu finns inte den möjligheten eftersom barnen hade sin sista dagisdag igår. Vi kör alltså sommarlov nu, övertidsgravid mamma och två barn. Som TUR är dom mest sams och leker fint med varandra största delen av tiden, så vi klarar oss nog bra här hemma.

Det händer inte speciellt mycket just nu, ser på Facebook att många förbereder sig för midsommar och tycker i smyg att det är O T R O L I G T skönt att inte behöva stressa ut till någon stuga idag. Ännu skönare att inte behöva planera och handla och packa ja allt som nu hör till. Inte för att det inte är najs att vara ute på stugan, men hela projektet att ta sig ända dit känns som att det skulle vara övermäktigt denna gång. Vi kommer vara hemma imorgon, grilla något gott och bada i vår nya bastu.

 

 

Rådiskontroll v 39+6

Nåja hörni, imorgon är vi liksom inne i v 41 redan (40+0) och man kunde gärna tycka att det kunde vara klart nu. Men Bumlingen gav mera tecken på förlossning förra veckan än nu, så han trivs hur bra som helst där inne i magen. Får se om han tänker fira midsommar på insidan eller utsidan?!? Han har någon dag på sig att fundera ännu. På något vis känns det lite lättare igen nu också, har liksom accepterat att det kommer gå över tiden och ska försöka att bara ta en dag i taget nu. Just idag känns det alltså lättare, imorgon är en ny dag igen och man vet ju liksom aldrig hur tankarna går då.

Hos rådis var allt bra, vi var faktiskt dit hela familjen idag vilket ju var lite skoj. Anton har inte varit med en endaste en gång denna graviditet men nu lyckades han ju faktiskt pricka in en av träffarna ändå. Barnen tyckte det var spännande att kika in på Bumlingen via ultraljud och få lyssna på hjärtljuden. Allt såg bra ut, vilket ju ändå är det viktigaste av allt. SF måttet var inte lika mycket på minus längre, vilket ju är skönt. Inte för att jag varit speciellt orolig heller i och med att de två andra varit kring 4kg som nyfödda. Så det är bara att snällt vänta nu. Ut kommer han att komma, ingen har ju varit gravid för evigt. Ja ni märker försöker liksom vara lite mindre neggo igen nu. Får väl se hur länge det håller i sig.

IMG_2379

Långsamma dagar

Jahap ingen bebis i siktet idag heller, vaknade inatt och kände av en molande mensvärksliknande känsla och hann redan tänka ”att det kanske skulle vara dags nu då”? Men nej, det blev ingen mera action där, somnade om och vaknade ”som vanligt” imorse. Försökte locka Bumlingen med att 18.06.18 hade varit en riktigt najs födelsedag, lite liknande som Adams 12.06.12 men han verkar inte vara speciellt intresserad av det. Anton har också heltiden sagt att Bumlingen kommer födas den 18.6. Hmm känns inte speciellt troligt. Klämde i mig en färsk ananas igår också, ni vet anans skall ju ”sätta igång” förlossningen. Men det enda resultatet det gav var ont i munnen. Och nej jag vet, man KAN INTE få igång förlossningen och man SKA inte göra det heller. Men ananas är ju inte farligt att äta heller, så där känner jag mig ändå helt lugn. Skulle aldrig börja mixa med saker som kunde vara skadligt.

Med det sagt får man ju gärna tipsa om saker som ”kan hjälpa” om inte för annat så har jag ju lite sysselsättning här hemma. 

Nåja 2 veckor max kvar, det skall väl gå eller ja det måste ju gå. Har inte direkt några andra val heller. Senaste veckorna har mitt instagramflöde fyllts av små nyfödda bebisar, alla bebisar som var beräknade kring samma veckor som Bumlingen. Kanske det är därför jag börjar känna mig klar med detta nu, vill ju liksom också mysa med en liten nyfödd och inte vanka omkring här hemma. Och bara vänta, jag är inte så bra på att vänta.

Blivande storasyskonen börjar också vara otåliga nu, men NÄR kommer bebisen då? Kommer den idag eller imorgon? Och det enda jag kan svara är att jag inte vet, att ingen vet men att lillebror kommer då han är redo (eller senast om typ 2 veckor då när någon läkare bestämt att han måste vräkas). Att gå omkring och inte veta är det jobbigaste, liksom hade någon bara sagt nu att det kommer ta 2 veckor ännu så kunde jag liksom slappna av i det och fokusera på annat tills dess. Försöker intala mig själv att jag kan ställa in mig på 4.7, att jag liksom från början kunde göra det. Men ju närmare beräknat vi kommit desto mer inser ja ju ändå att varit inställd på 20.6. Och ja jag vet, vi är ju inte ens där ännu och ändå är jag otålig. Nu känns det bara som att livet är på paus för att jag, vi, bara väntar. Men snart så, snart är han här.

N7K_6532