Vardagsmåndag, sjukstuga och julkortsbilder

Ni vet då man hela helgen tänkt att ”det där skall jag göra sen på måndag” och man ser framför sig hur måndagen skall bli en väldigt produktiv dag? Tycker ofta att det blir så, att jag sparar saker från to do listan till måndagen, då de två äldre är på dagis/förskola och Vidar förhoppningsvis sover skönt ute i vagnen.

Nåja idag vaknade vi och jag kunde genast konstatera att det inte kommer bli förskoledag för Adam. Saga vaknade också och klagade på ont i magen, men som tur har det inte blivit något värre av de. Men i och med att både Adam och Vidar är flunssiga nu så är det lika bra att hon också hålls hemma och inte sprider smittorna vidare. Var redan rädd att vi skulle drabbas av magsjukan och att Adams spykalas igår var magsjuka och inte bara obehag för Vidars bajskatastrof. ( alltså stackarn ändå, han har så obehag för bajs på fel ställe så han spydde upp hela sitt kvällsmål igår kväll.. )

Så istället för en produktiv måndag blev det alltså sjukstuga och chill. En missnöjd bebis som inte alls haft ro att sova, en trött 6åring som vill mer än han orkar och så en rastlös 4 åring som vill GÖRA NÅGOT hela tiden. Plussa där då ännu på en mamma som hade räknat med att få saker gjorda, ett tomt kylskåp och ingen utevistelse. Ja ni förstår ju vilken sorts dag vi haft eller hur? Ganska snabbt fick jag ge upp med allt som jag hade tänkt hinna med, får se vad jag hinner och orkar med ikväll efter zumban, för zumba skall jag för att ha en chans att klara veckan med förståndet i behåll.

IMG_4112

För att inte komma undan alldeles för lätt föreslog jag att vi skulle fota bilden till årets julkort, våra barn fungerar oftast bäst om man sådär utan förvåning kastar in dem i dylika projekt. Har man planerat att något skall göras blir det sällan bra. Är inte 100% nöjd med fotona idag heller, men vi har i alla fall ett par som plan B. Ifall vi inte hinner med fler försök. Kan inte påstå att barnen var överlyckliga över fotandet heller, Vidar var nöjd helt genuint och de andra två mutades med pepparkakor och julmust som belöning. Dom är ändå rätt stora nu, då man kan lova belöningen efter fotograferingen. Ifjol ännu krävdes pepparkakor under själva fotograferingen. Får se hur det skall gå nästa år. *svettas redan*

IMG_4226

IMG_4216

Kan inget annat än le då jag ser dessa yrbollar. Le och känna en enorm lättnad över att läget är så mycket mer stabilt i år, än det var ifjol. Utan att ljuga var oktober 2017-mars 2018 den värsta tiden i mitt liv. Vill inte låta de känslorna påverka mig längre men dom gör nog det. En känsla av maktlöshet och tomhet. Nej skall inte gå ner i de känslorna nu, sjukstuga och novembermörker påminner bara allt för mycket.

IMG_4192

Finaste trion i världen. Tänk att Vidar är här nu, tänk att han är en så självklar del i syskonskaran och familjen. Vår älskade lilla tomtenisse. Snart skall vi få fira hans första jul. Vad fint det skall bli ❤ Dags att skriva nya minnen och försöka gå vidare från de gamla.

En kväll på gravgården, i ett hav av ljus

IMG_6034

Igår var vi som så många andra och tände ljus på gravarna. Vi pratade med barnen om vad gravgården är för ett ställe och nu var första gången som dom på riktigt förstod vad det var för ett ställe. Vi pratade om vilka människor som hade dött, vilka människor vi saknade och hur dom hade varit då dom levde.

IMG_6007

Frågan om vad som händer då man dör, dök förstås upp och jag svarade på samma lugna och troende sätt som vuxna sagt till mig då jag var liten.

Ingen vet vad som händer då man dör, ingen kan veta. Jag vill tro att själen åker upp till himlen och att det bara är kroppen som blir kvar i jorden.

Vi pratade om att de som dött som vi älskar och saknar, väntar på oss där i himlen. Saga konstaterade att hon då hennes själv åker upp till himlen så skall leta upp min fammo Satu och berätta att hon fått sitt namn efter henne. DÅ brast det för mig. Tårarna rann och jag kände mig så ledsen över att fammo inte längre lever. Att hon inte fick lära känna mina barn och att mina barn aldrig fick chansen att lära känna henne. 6 år sedan hon dog nu, saknar och tänker på henne varje dag.

IMG_5999

Vi tände ljus för flera saknade. Både Adam och Saga höll med mig om att det var vackert där på gravgården. Dom lekte också med tanken att få leka nata där och springa omkring i alla gångarna. Vi kom dock överens om att man inte leker och busar just där, även om jag kan hålla med dem om att det vore ett perfekt ställe att leka på.

Saga ville få bekräftat att vi skulle tända ljus på hennes grav om hon dog. Jag ville ju bara säga att hon inte får dö före mig. Men då ringde fammos kloka ord i mitt huvud, fammo som alltid hade en lugn och avslappnad syn på döden och att det var viktigt att våga prata om döden med barn. Hon säger inte så för att jag skall säga att hon inte kommer dö före mig, hon ville bara veta att OM det händer så kommer vi tända ljus för henne också. Så jag lovade henne att vi ABSOLUT skulle tända ljus för henne. Hon blev glad och vi traskade vidare.

IMG_6044

Inte är det lätt att prata med barnen om så svåra saker som döden, men jag tror det är viktigt att göra det ändå. Jag blev trygg som barn då fammo vågade prata om döden med mig, så jag vill tro och hoppas att mina barn också blir trygga att våga prata och fråga och fundera kring döden.

 

 

Så självklar från första stund

För ett år sedan var vi lyckligt nygifta, vi hade just varit iväg på en riktigt lyckad familjesemester och svävade omkring på små små rosa moln. Jag minns det så väl, den där dagen på Kolmården då jag skuffade omkring på vår vagn (som Saga satt i och vilade i under semestern) och bara kände hur det SÖG till i hjärtat. Jag ville verkligen ha en liten bebis till, en liten trea till vår fina familj. Jag var inte klart, jag kände det så starkt. Jag ville verkligen ha en liten bebis. Jag minns den där kvällen, då barnen somnat och jag sådär försiktigt förde det på tal med Anton. Nåja han har alltid velat ha många barn och han var genast med på noterna.. haha låter snuskigt detta, men jag kan lugna er att det var inte där och då som Vidar blev till..

Vi åkte upp till Österbotten i två omgångar efter bröllopet och under dessa resor hann vi verkligen diskutera saken. Vi insåg att vi båda längtade efter ett tredje barn, så häftigt att båda genast kände samma sak. Vi var överens om att vi ville försöka få ett tredje barn och hade väl planerat börja försöka kring jul. Nåja sen gick det ju som det gick och vi lämnade bort preventivmedlen genast i alla fall. Man kan ju faktiskt behöva försöka några månader innan det nappar också. Det nappade alltså genast, det blev en liten chock men samtidigt var vi så oändligt lyckliga. Det kändes så självklart från första stund. Vi skulle bli en stor familj, en familj med tre barn. Jag är så glad att vi vågade följa den drömmen för annars hade vi ju inte haft vår fina Vidar. Han har en så självklar plats i hela familjen och i syskonskaran.

IMG_4024

Tänk att det ända från start känts så självklart. Jag säger inte att det varit lätt, tvärtom har det varit den klart jobbigaste graviditeten hittills, men det har varit rätt. Och här sitter jag nu och ser på en sovande liten bebis. Vår lilla bebis, han som vi drömde om för ett år sedan. Så självklar från första stund.

IMG_3930

För 6 år sedan var vi redan på BB

IMG_0394

För 6 år sedan hade vi inbokad tid för igångsättning på TYKS. Det var en nervös natt, den där natten till den 11.6.2012. Väskorna stod packade och vi låg och pratade länge länge jag och Anton. På morgonen åkte vi iväg mot Åbo, anlände till sjukhuset och traskade upp på avdelningen. Fick ligga i kurvan några omgångar den dagen, det sattes in en ballong som också senare kom ut men inget mera hände. En ganska så trög dag. Jag var ju liksom inställd på att NU skulle förlossningen komma igång, NU skulle vi äntligen få träffa våran lilla Adam som vi längtat så mycket efter. Men nada, NOLL. På kvällen fick Anton åka hem och jag låg kvar i sjukhussängen ensam och grät, det var nog en riktigt hemsk natt. INGA sammandragningar, inget tecken på att något var på G.

SONY DSC

IMG_0417

Det blev liksom så konstigt då vi varit så otroligt nervösa inför vad som komma skulle och så hände inget alls. Den kvällen låg jag och tänkte att det säkert inte var meningen att Adam skulle födas alls. Hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att han skulle födas först i mitten av juni.

SONY DSC

Eftersom vi ju firar en 6 åring i morgon betyder det ju att förlossningen sedan kom igång, med hjälp av värkstimulerande dropp. En förlossning som tog H E L A dagen. 12 timmar från att dom spräckte hinnorna. Snart är vi där igen, men först skall vi fira våran  fina 6 åring som hade allt annat är bråttom till världen ❤

4 år i detta hus

Ja det är nästan på dagen 4 år sedan vi flyttade in i detta hus, minns inte exakt när vi flyttade men i slutet i april var det. Några veckor innan beräknad födsel med Saga, hon var beräknad 7.5.2014 och jag tror att vi flyttade typ 26.4.2014. Det var inte direkt en lätt flytt, vi bytte nämligen hem med Antons föräldrar. Och i början kändes det riktigt konstigt, det kändes som att vi flyttade hem till någon annans hem. Det har tagit ganska så länge att bo in sig i huset, vi jobbar på det ännu också. Egentligen blev det mera vårt hem först sen då vi renoverade köket, vi fick en vattenskada i köket under vintern 2014 och totalrenoverade köket efter det.

IMG_2052

IMG_2174

IMG_2340

Vi har tyvärr inte varken råd eller ork att totalrenovera allt i huset på en gång, även om det skulle vara najs och i stort sett nog nödvändigt. Tanken från början var att vi skulle börja med badrummen, men veckan innan vi skulle börja riva badrummet fick vi vattenskada i köket och då fick vi tänka om. Med facit på hand kan jag konstatera att vi nu i alla fall får ett mycket bättre badrum än vi hade fått då. För nu vet vi mer HUR vi vill ha vårt hem.

Dessa renoveringar har minsann varit stora projekt, men det gör också att huset blir mer anpassat för oss och våra behov. Det gör också mycket att vi nu själva fått välja precis hurudant kök och badrum vi vill ha. När badrums projektet snart äntligen blir klart har vi ännu några stora saker att fixa innan vi kan börja säga att vi är varvet igenom. Övervåningens badrum skall renoveras, några andra rum skall också fixas upp och så har vi då salen som skall få sig en omgång. Men där känner jag att jag inte har någon klar vision ännu, så det får nog mogna något år ännu. En tråkig grej är att golvet i köket blivit totalt förstört redan, plankorna har torkat så att det blivit riktigt stora sprickor i golvet. Har inte kommit fram till hur vi skall lösa det ännu, men golvet skall nog fixas, för såhär vill vi inte ha det.

IMG_9363

Sommaren 2016 målade vi om huset, eller VI målade inte men huset målades om. Också det en grej som gjorde att huset kändes mer som vårt. Huset gick från solblekt gult till ljusgrått och jag är verkligen nöjd med det resultatet. Att komma hem till detta ljusgråa hus känns mer som att komma hem till vårt hus.

IMG_9718

Jag kan nog säga att jag trivs i vårt hem nuförtiden, men resan hit har inte varit helt problemfri. Det tar tid att bo in sig i ett hus och att förvandla huset till ett hem. Jag är glad och tacksam över vårt hus, det är stort och bra på alla sätt och vis och ju längre tid vi bor här desto mera förvandlas det till vårt. Det är i detta hus våra barn växer upp, detta hus kommer vara deras barndomshem, på samma sätt som det varit Antons. Det känns fint och jag är så glad över att jag idag ändå kan säga att det också känns som mitt hem. Och snart har vi badrum och grovkök också, HURRA!

En doft av saknad

Idag var det glada miner på barnen, två ivriga små som skulle iväg på maskeradfest till dagis. Eller ursäkta det var inte två barn, det var ju Ironman och Törnrosa. Båda två var vakna 5.45 och taggade till 1000 redan då. – MAMMAAAA det är fredag nu!! Nu blir det maskerad! Är klockan 8 nu? MAMMAAAAAAAA!

Vi satt i bilen redan 20 före 8 (vilket aldrig händer) och möttes av glada ballonger på dagis. Härligt att personalen gör det så fint för barnen, man riktigt såg i ögonen på alla barn hur roligt dom tyckte att detta var. Efter att jag vinkat av barnen bestämde jag mig för att vara hurtig och åka till butiken innan jag åkte hem. Skulle köpa jäst så att jag kan laga munkar i eftermiddag. Nå vad tror ni jag kom på då jag satt mig i bilen igen, just det JÄSTEN. In i butiken igen och köpa gäst och kokosfett och sen kunde jag styra hemåt igen.

Köpte färsk basilika idag och när jag kom tillbaka till bilen igen efter att jag hämtat jästen doftade hela bilen så härligt. Kände bara hur tårarna rann, för det finns ingen doft som berör så mycket som just färsk basilika. Med tårarna rinnande ner för kinderna körde jag sedan hemåt. En trygg doft av saknad. Det doftade ALLTID färsk basilika hos fammo och faffa. Speciellt vid villan (sommarstugan) men nog också vid matbordet i köket. Vi tog alltid något blad och åt, både jag och min syster. Mest för att vi visste att Fammo tyckte att det var gott och för att det var en fin stund. Jag saknar fammo så otroligt mycket, så mycket att det värker i kroppen. Jag vet att hon är med oss, känner det ofta, men önskar ändå att hon hade fått vara med oss här i vardagen många många år. Nu är det redan över 5 år sedan fammo och faffa dog. Jag ser på mina barn att tiden har gått, men ändå kan jag inte förstå att det i höst blir 6 år sedan vi sa ”vi ses igen sen”. Det är en stor sorg för mig, speciellt nu som gravid. Satu-fammo hade varit GULD för mina barn också. Men dom fick aldrig chansen att skapa minnen tillsammans med henne. Istället lever hon vidare i mina berättelser till barnen. Jag pratar och berättar ofta om henne, Saga vet att hon är döpt efter min fammo t.ex. och en kväll berättade jag om hur jag och min syster kristligt fick dela på en 0,5 liters läskflaska under EN HEL HELG på villan. Jag berättar om alla sagor, alla äventyr och allt det andra också. 

IMG_1180

Nu kommer jag in i köket, känner doften av färsk basilika och får en varm känsla i hjärtat. Ett litet sätt att känna att fammo är nära oss också denna helg. Vissa köper blommor oh andra färsk basilika. Dessutom blir det nog supergott med färskbasilika i mozzarella-salladen senare idag. Nu ska jag googla fram ett recept på munkar, har aldrig provat grädda munkar själv förr så vi ska se. Hoppas vi har ett kök kvar också ikväll.

Allt händer av en orsak?

A-084 (kopia)

Det är så lätt att vara efterklok, så som det alltid är. Varför kunde jag inte förstå saker då jag var mitt i en situation? Antagligen för att man hela tiden lär sig nya saker, får nya erfarenheter och man lär sig av sina misstag. Någon klok människa sa till och med att vi borde vara tacksamma över våra misslyckanden eftersom vi lär oss så mycket av det. Tack vare misslyckanden växer vi som människor. Det går inte att gå tillbaka i tiden och ändra på saker som redan hänt, hur mycket jag än skulle vilja. Eller skulle jag vilja? Tidigare tänkte jag att jag nog skulle vilja ändra på vissa saker och ting, men ju mer tid som går desto lugnare blir jag i hela situationen. Att jag kanske ändå är på rätt plats precis just nu.

B-185 (kopia)

Så istället för att sitta här och överanalysera mig själv, försöker jag nu se vad jag lärt mig. Jag inser att jag lärt mig en hel massa, erfarenheter jag helt säkert kommer ha nytta av i resten av mitt liv. Och på något sätt kan jag till och med känna mig tacksam över de senaste riktigt jobbiga månaderna. Känns som att hela denna erfarenhet gett mig en ny chans, en chans att prioritera rätt och en chans att landa. Jag vet inte om jag kan säga att jag tror på ödet sådär i alla lägen, MEN just i detta fall tror jag faktiskt att jag blev gravid helt av en orsak.

A-356 (kopia)

Känner redan nu ett så starkt band till bumlingen i magen, att han liksom kommer till vår familj men en uppgift. Haha låter som ett litet Jesus barn alltså, ingen press alls på lillebror här inte. Många säger att familjen känns komplett vid andra barnet och visst håller jag med, den känslan hade jag också då Saga föddes. MEN på något sätt känner jag ändå att lillebror nu kommer och limmar ihop oss som familj igen. Inte för att vår familj inte var helt underbar tidigare också, men vi var inte ett team på samma sätt som jag känner att vi är nu. Tror vi alla (speciellt vi vuxna) behövde stanna upp och fundera lite. Kanske man känner såhär inför varje barn man får? Mycket möjligt, sällan känner man väl att ett barn bara blir en del i mängden. Och det är klart att varje litet nytt mirakel gör familjen lite mer komplett. Vet inte helt hur jag skall förklara känslan nu heller, annat än att jag under graviditetens lopp gått från att tvivla på om ett tredje barn var så ”smart” till att ett tredje barn är precis vad vår familj behöver.

B-028 (kopia)

bilderna i detta inlägg är från en familjefotografering tillsammans med Creatella i juni 2015. Känner att vi är påväg tillbaka på den teamkänslan som vi upplevde då och det ger mig en varm känsla i hjärtat och några tårar i ögonen. Livet går upp och livet går ner, just nu är vi påväg uppåt igen ❤