4 år i detta hus

Ja det är nästan på dagen 4 år sedan vi flyttade in i detta hus, minns inte exakt när vi flyttade men i slutet i april var det. Några veckor innan beräknad födsel med Saga, hon var beräknad 7.5.2014 och jag tror att vi flyttade typ 26.4.2014. Det var inte direkt en lätt flytt, vi bytte nämligen hem med Antons föräldrar. Och i början kändes det riktigt konstigt, det kändes som att vi flyttade hem till någon annans hem. Det har tagit ganska så länge att bo in sig i huset, vi jobbar på det ännu också. Egentligen blev det mera vårt hem först sen då vi renoverade köket, vi fick en vattenskada i köket under vintern 2014 och totalrenoverade köket efter det.

IMG_2052

IMG_2174

IMG_2340

Vi har tyvärr inte varken råd eller ork att totalrenovera allt i huset på en gång, även om det skulle vara najs och i stort sett nog nödvändigt. Tanken från början var att vi skulle börja med badrummen, men veckan innan vi skulle börja riva badrummet fick vi vattenskada i köket och då fick vi tänka om. Med facit på hand kan jag konstatera att vi nu i alla fall får ett mycket bättre badrum än vi hade fått då. För nu vet vi mer HUR vi vill ha vårt hem.

Dessa renoveringar har minsann varit stora projekt, men det gör också att huset blir mer anpassat för oss och våra behov. Det gör också mycket att vi nu själva fått välja precis hurudant kök och badrum vi vill ha. När badrums projektet snart äntligen blir klart har vi ännu några stora saker att fixa innan vi kan börja säga att vi är varvet igenom. Övervåningens badrum skall renoveras, några andra rum skall också fixas upp och så har vi då salen som skall få sig en omgång. Men där känner jag att jag inte har någon klar vision ännu, så det får nog mogna något år ännu. En tråkig grej är att golvet i köket blivit totalt förstört redan, plankorna har torkat så att det blivit riktigt stora sprickor i golvet. Har inte kommit fram till hur vi skall lösa det ännu, men golvet skall nog fixas, för såhär vill vi inte ha det.

IMG_9363

Sommaren 2016 målade vi om huset, eller VI målade inte men huset målades om. Också det en grej som gjorde att huset kändes mer som vårt. Huset gick från solblekt gult till ljusgrått och jag är verkligen nöjd med det resultatet. Att komma hem till detta ljusgråa hus känns mer som att komma hem till vårt hus.

IMG_9718

Jag kan nog säga att jag trivs i vårt hem nuförtiden, men resan hit har inte varit helt problemfri. Det tar tid att bo in sig i ett hus och att förvandla huset till ett hem. Jag är glad och tacksam över vårt hus, det är stort och bra på alla sätt och vis och ju längre tid vi bor här desto mera förvandlas det till vårt. Det är i detta hus våra barn växer upp, detta hus kommer vara deras barndomshem, på samma sätt som det varit Antons. Det känns fint och jag är så glad över att jag idag ändå kan säga att det också känns som mitt hem. Och snart har vi badrum och grovkök också, HURRA!

En doft av saknad

Idag var det glada miner på barnen, två ivriga små som skulle iväg på maskeradfest till dagis. Eller ursäkta det var inte två barn, det var ju Ironman och Törnrosa. Båda två var vakna 5.45 och taggade till 1000 redan då. – MAMMAAAA det är fredag nu!! Nu blir det maskerad! Är klockan 8 nu? MAMMAAAAAAAA!

Vi satt i bilen redan 20 före 8 (vilket aldrig händer) och möttes av glada ballonger på dagis. Härligt att personalen gör det så fint för barnen, man riktigt såg i ögonen på alla barn hur roligt dom tyckte att detta var. Efter att jag vinkat av barnen bestämde jag mig för att vara hurtig och åka till butiken innan jag åkte hem. Skulle köpa jäst så att jag kan laga munkar i eftermiddag. Nå vad tror ni jag kom på då jag satt mig i bilen igen, just det JÄSTEN. In i butiken igen och köpa gäst och kokosfett och sen kunde jag styra hemåt igen.

Köpte färsk basilika idag och när jag kom tillbaka till bilen igen efter att jag hämtat jästen doftade hela bilen så härligt. Kände bara hur tårarna rann, för det finns ingen doft som berör så mycket som just färsk basilika. Med tårarna rinnande ner för kinderna körde jag sedan hemåt. En trygg doft av saknad. Det doftade ALLTID färsk basilika hos fammo och faffa. Speciellt vid villan (sommarstugan) men nog också vid matbordet i köket. Vi tog alltid något blad och åt, både jag och min syster. Mest för att vi visste att Fammo tyckte att det var gott och för att det var en fin stund. Jag saknar fammo så otroligt mycket, så mycket att det värker i kroppen. Jag vet att hon är med oss, känner det ofta, men önskar ändå att hon hade fått vara med oss här i vardagen många många år. Nu är det redan över 5 år sedan fammo och faffa dog. Jag ser på mina barn att tiden har gått, men ändå kan jag inte förstå att det i höst blir 6 år sedan vi sa ”vi ses igen sen”. Det är en stor sorg för mig, speciellt nu som gravid. Satu-fammo hade varit GULD för mina barn också. Men dom fick aldrig chansen att skapa minnen tillsammans med henne. Istället lever hon vidare i mina berättelser till barnen. Jag pratar och berättar ofta om henne, Saga vet att hon är döpt efter min fammo t.ex. och en kväll berättade jag om hur jag och min syster kristligt fick dela på en 0,5 liters läskflaska under EN HEL HELG på villan. Jag berättar om alla sagor, alla äventyr och allt det andra också. 

IMG_1180

Nu kommer jag in i köket, känner doften av färsk basilika och får en varm känsla i hjärtat. Ett litet sätt att känna att fammo är nära oss också denna helg. Vissa köper blommor oh andra färsk basilika. Dessutom blir det nog supergott med färskbasilika i mozzarella-salladen senare idag. Nu ska jag googla fram ett recept på munkar, har aldrig provat grädda munkar själv förr så vi ska se. Hoppas vi har ett kök kvar också ikväll.

Allt händer av en orsak?

A-084 (kopia)

Det är så lätt att vara efterklok, så som det alltid är. Varför kunde jag inte förstå saker då jag var mitt i en situation? Antagligen för att man hela tiden lär sig nya saker, får nya erfarenheter och man lär sig av sina misstag. Någon klok människa sa till och med att vi borde vara tacksamma över våra misslyckanden eftersom vi lär oss så mycket av det. Tack vare misslyckanden växer vi som människor. Det går inte att gå tillbaka i tiden och ändra på saker som redan hänt, hur mycket jag än skulle vilja. Eller skulle jag vilja? Tidigare tänkte jag att jag nog skulle vilja ändra på vissa saker och ting, men ju mer tid som går desto lugnare blir jag i hela situationen. Att jag kanske ändå är på rätt plats precis just nu.

B-185 (kopia)

Så istället för att sitta här och överanalysera mig själv, försöker jag nu se vad jag lärt mig. Jag inser att jag lärt mig en hel massa, erfarenheter jag helt säkert kommer ha nytta av i resten av mitt liv. Och på något sätt kan jag till och med känna mig tacksam över de senaste riktigt jobbiga månaderna. Känns som att hela denna erfarenhet gett mig en ny chans, en chans att prioritera rätt och en chans att landa. Jag vet inte om jag kan säga att jag tror på ödet sådär i alla lägen, MEN just i detta fall tror jag faktiskt att jag blev gravid helt av en orsak.

A-356 (kopia)

Känner redan nu ett så starkt band till bumlingen i magen, att han liksom kommer till vår familj men en uppgift. Haha låter som ett litet Jesus barn alltså, ingen press alls på lillebror här inte. Många säger att familjen känns komplett vid andra barnet och visst håller jag med, den känslan hade jag också då Saga föddes. MEN på något sätt känner jag ändå att lillebror nu kommer och limmar ihop oss som familj igen. Inte för att vår familj inte var helt underbar tidigare också, men vi var inte ett team på samma sätt som jag känner att vi är nu. Tror vi alla (speciellt vi vuxna) behövde stanna upp och fundera lite. Kanske man känner såhär inför varje barn man får? Mycket möjligt, sällan känner man väl att ett barn bara blir en del i mängden. Och det är klart att varje litet nytt mirakel gör familjen lite mer komplett. Vet inte helt hur jag skall förklara känslan nu heller, annat än att jag under graviditetens lopp gått från att tvivla på om ett tredje barn var så ”smart” till att ett tredje barn är precis vad vår familj behöver.

B-028 (kopia)

bilderna i detta inlägg är från en familjefotografering tillsammans med Creatella i juni 2015. Känner att vi är påväg tillbaka på den teamkänslan som vi upplevde då och det ger mig en varm känsla i hjärtat och några tårar i ögonen. Livet går upp och livet går ner, just nu är vi påväg uppåt igen ❤

”Om vinden vänder”

Var det bara jag som var korkad som liten och trodde på de vuxna då de sa att man inte skulle göra fula miner ”för tänk om vinden vänder”. Vi pratade om detta för någon dag sedan och Anton hade aldrig hört det uttrycket ens, vadå att vinden vänder? Ja om vinden vände så då kunde man ju liksom förbli och se ut sådär resten av livet. Jag trodde på det, minns att jag till och med tänkte att det ju vore riktigt hemskt om vinden råkade vända just då man nös eller liknande. I något skede insåg jag ändå att det antagligen inte låg så mycket sanning i detta, att vinden kan vända så mycket den vill även om jag gör en ful grimas och mitt ansikte kommer se likadant ut ändå. Ändå tänker jag rätt ofta för mej själv, då speciellt ett barn gör någon grimas eller ful min att hen borde vara försiktigt ”för tänk om vinden vänder”.

IMG_0582

 

Vill inte ha äventyr

Är det bara jag eller drömmer så gott som alla om att resa? Ofta ställs frågan om vad man helst gör, eller vilka drömmar man har. Och allt som oftast svarar folk något som har med resande att göra. Jag känner inte alls igen mig i dessa drömmar och undrar ibland om jag är den enda som känner såhär? Alltså nu menar jag inte resa som i resa charter utan resa som i att uppleva världen. Det är alltså inget fel med charter om det verkar som att jag tycker det, tvärtom charter är det enda alternativet OM jag skall resa. För faktum är alltså att jag inte alls känner igen denna längtan efter äventyr som så många säger sig vilja uppleva. Jag fåt lätt panik av blotta tanken på att bo på något halvskumt ställe, åka ut till någon obebodd ö eller något liknande. Jag är inte världsvan och cool utomlands, i Stockholm klarar jag mig väl helt okej, men längre bort än Sverige är jag bara obekväm och försiktig. Jag behöver helt enkelt inte den typen av äventyr. Jag har aldrig drömt om att backpacka, att bara ha en väska med sig och inte veta vart man åker till näst.

Jag har inte rest speciellt mycket som barn, min första resa till södern var 2005 då var jag 14 år gammal och åkte en vecka till Egypten med min fammo och faffa. Visst var det en rolig resa, men mest var jag rädd. Rädd för att flyga, rädd för att något skulle hända där långt borta hemifrån, rädd och osäker. Vi är lika här, jag och Anton, och det är nog tur. Tror inte att den äventyrslystne skulle orka resa med mej, jag blir inte direkt trevlig heller då jag är nervös. Och så maten sen, tycker ju inte att jag är speciellt kräsen egentligen, ändå inser jag att det nog är just det jag är. Jag behöver inte prova på en massa nytt.

Jag avundas folk som vågar, som reser iväg till andra sidan jorden och upplever världen. Men jag vill inte, jag vågar inte och jag känner inget behov. Ibland blir jag så trött på att folk skall klaga på charter resor t.ex. All inclusive hotel osv. För mig är det njutning, semester, trygghet och bra. För mig räcker det att våga åka flygplan till ett främmande land, hitta rätt buss till rätt hotell och sedan landa där.

Jag undrar ändå om alla verkligen drömmer om dessa resor? Alltså de coola människor som reser runt jorden förstår jag ju att gör det. Dom lever ju sin dröm hela tiden och det måste ju vara härligt. Men alla dom andra då, som säger att dom vill upptäcka världen men ändå aldrig reser? Är det så att man liksom bara SKA tycka om att resa? Det hör liksom till. Visst är det klart att ekonomi och livssituation spelar in, det förstår jag också. Är faktiskt mest bara nyfiken på om jag är den ända lilla fega 27 åringen som är nöjdast hemma?

Ett minne från augusti 2017

Kollade in mina KANTA sidor idag, tänkte mest kolla om resultaten från sockerbelastningen hade kommit redan. Det hade dom inte. Läste igenom min andra historik där och landade på datumet 26.8.2017. Det är ett datum som finns kvar i hela familjen Helenius KANTA uppgifter och ett datum som vi kommer att minnas länge. Också barnens mins händelsen, som till all lycka slutade lyckligt.

Vi var påväg till Jakobstad, fredag eftermiddag, bilen var fullpackad för en helg i Österbotten. Barnen satt i sina stolar på baksätet och vi vuxna pratade på. Vi hade just kommit förbi Åbo. Mitt i fredagens rusningstrafik körde vi som alla andra, Anton konstaterade att trafiken löpte dåligt. Mitt i plötsligt stannar trafiken av helt, på grund av ett vägarbete en bit längre fram. Och då PANG! – PANG! Lastbilen som var bakom oss hade inte märkt att kön stannat av tillräckligt snabbt och körde rakt in i vår bil. Vår bil körde i sin tur in i bilen framför. Allt hände så snabbt, först förstod jag inte ens vad som hände.

Barnen grät, båda två och jag hann inte ens känna efter hur jag själv mådde innan jag rusade ut från bilen och öppnade bakdörren. Det enda jag tänkte var att jag måste kontrollera barnen. Adam blödde lite från sin tunga, som blivit emellan tänderna vid smällen. Saga hade ont i axlarna, där som bältet hade fångat upp hennes kropp. Mest var dom bara rädda. Förstod ju genast att det inte var frågan om några större personskador eftersom smällen som tur inte var SÅ hård. Lyfte ut barnen ut bilen och kramade om dem. Familjen i bilen framför oss gick igenom samma procedur. Ingen var desto värre skadad, som tur. Lastbilsföraren kollade genast att vi alla var okej och sedan ringde Anton 112. Vår bil såg ju värst ut eftersom den blivit krockad både bakifrån och framifrån, för att underlätta alla försäkringsgrejer är det alltid bäst att tillkalla polisen då man krockat. Alla var överens om att vi väntar på polisen. Och vi väntade. I fredagsrusningen stod vi där vid vägrenen och bara väntade. Jag tror det var värst för lastbilsföraren, han konstaterade flera gånger att det fanns barn i båda bilarna framför. Han tänkte säkert det som vi alla tänkte, det hade kunnat sluta så mycket värre. Anton ringde sin pappa, för vi insåg ju att bilen inte kommer gå att köra till Österbotten. Antons pappa startade från Pargas för att komma och byta bil med oss. Ringde min faster för att meddela vad som hänt, så att dom vet att vi inte kommer komma fram den tiden som vi hade trott. Ringde mamma för att berätta vad som hänt, tänk ändå vilken tur att få ringa och meddela att ingen hade stött sig.

Till slut kom polisen, alla papper skrevs och alla förare fick blåsa för att visa att ingen hade alkohol i blodet. Poliserna kollade också att alla mådde bra, dom sa att vi borde åka via jouren för säkerhetsskull. Speciellt med tanke på barnen, ibland märker man inte genast av en skada i nacken som senare kan börja bråka. Anton ringde TYKS jour och dom ville ha oss dit för kontroll. Det är också viktigt att man varit till en läkare med tanke på försäkringen, om någon av oss skulle ha fått någon skada så finns det dokumenterat varifrån skadan kommit. Lastbilsföraren fick böter eftersom han inte hållit tillräckligt säkerhetsavstånd och vi andra fick lappar att föra till våra försäkringsbolag. Antons pappa kom med en ny bil, polisen var klar med sitt och vi körde bort från den trafikerade vägen. Bytte bil med Antons pappa, flyttade om alla våra saker och installerade barnen i nya okrockade stolar. I och med att vi har många bilar, så har vi också många stolar. Sedan åkte vi ett varv via jouren, fick träffa läkare och han förklarade att det finns en risk att barnen fått en lindrig hjärnskakning och att vi vuxna kan känna av smärta i nacken några dagar framöver. Efter det kunde vi igen påbörja resan till Österbotten. Jag är glad att vi gjorde det, dom många timmarna i bilen tillsammans gav oss chansen att genast prata och bearbeta det som hade hänt.

IMG_4583

Slutet gott, allting gott. Vi kom tryggt fram och somnade skönt efter en lång resa. Det obehagliga var ju just insikten i att det KAN smälla till när som helst.

#malinantonhelenius 050817 del 3

Så har vi kommit fram till del 3 i serien om vårt bröllop. Alla bilder i inlägget är fotade av våran bröllopsfotograf Anna Riska, som var med oss hela dagen. Om du inte ännu läst de tidigare delarna hotar du del 1 HÄR och del 2 hittar du HÄR

799A5946

Vi anlände till festplatsen, vår egna lada på gården. Oj så många som skrattade åt oss då vi började planera en bröllopsfest i ladan på vår egna gård. Första tanken var att ordna festen i en av de gamla ladorna som vi har, men tyvärr var inte det genomförbart på grund av sneda golv. Så vi utvecklade planen och hade festen i en nyare lada där vi istället fixade ett ordentligt betonggolv. (en sak som Anton ändå skulle göra i något skede och nu tack vare bröllis blev det gjort)

_MG_5729799A5897799A5930799A5936_MG_5737799A5937799A5942799A5886799A5955799A5956799A5963799A5898Vi anlände till festplatsen sist av alla och då vi kom skålade vi. Sedan ställde vi (jag och min man) oss vid öppningen och hälsade alla gäster välkomna. En sak som jag verkligen är glad över att vi gjorde. Då fick man i alla fall krama om alla en sväng och byta några korta ord med alla gäster. Alla ni som gift er vet ju att man knappt hinner prata med alla gäster ens en gång innan kvällen är slut._MG_5751

799A5981 Då man sedan kom in i ladan fick alla gäster lämna ett fingeravtryck på en tavla som Antons mamma målat till oss. Detta blev ett fint minne som jag också är glad att vi valde att sätta tid på.

799A6001_MG_5763

799A6004_MG_5786

Oj så vi dividerade med borden fram och tillbaka innan vi kom fram till hur vi skulle ha dem. Till slut blev det riktigt bra ändå. Vi hade 4 rader med bord för gäster och ett barnbord. Själva satt vi tillsammans med brudfrämmorna och bestmennen och toastmastern i ett honnörsord. Verkligen supernöjd med hur det blev.

_MG_5802799A6086

Kjell från Kjells kitchen stod för maten, och vi var verkligen SÅ nöjda. Alla gäster berömde också maten. Vi valde att köra på skärgårdsbuffe med en MASSA gottigott. Våra favoriter helt enkelt, mycket fisk och sallader och jag blir alldeles hungrig bara jag tänker på maten.

799A6005799A6006799A6015799A6002

_MG_5823_MG_6656799A6303799A6025799A6377

Kakorna beställde vi av min morbrors fru. Hon gör dom godaste kakorna jag vet och dessutom är dom så fina. Jag tycker inte alls om dom kakorna som är fullproppade med sliskigt söta smörkrämer och gillar sällan kakor överlag. Men Marikas kakor älskar jag och därför föll valet självklart på denne. Finska bär i kakan, riktig vispgrädde. Det var bra åtgång på kakorna vilken skvallrar om att gästerna minsann också gillade dem, många kom också och sa att det var en väldigt god kaka.

_MG_5927_MG_5932

799A6378799A6381

Efter mat och kaka blandade vi ihop lite sangria och njöt av det. Barnen hade en egen bar där det serverades alkoholfritt bål och läsk.

Fortsättning följer..