Hemligheter under graviditeten

Idag svarar jag på en läsarfråga om hemligheter under graviditeten, hur vi tänkte kring det och hur jag upplevt det. Hur har ni andra gjort? Berätta gärna.

”Ni valde väll att inte berätta namnet förrän vid födseln? Hur tog folk det i omgivningen? Tycker folk överlag önskar man skall dela med sig av allt kring graviditeten..”

-Sara

Vi har hållit namnet hemligt under varje graviditet hittills, men det är först med Vidar som Anton inte försagt sig till någon innan bebisen varit född. Vi har valt att hålla det hemligt eftersom vi vill känna in namnet innan vi säger till andra vad vi tänkt på. Ni vet OM man skulle ändra sig så skulle det kännas lite konstigt om ”alla” redan visste vad bebisen heter. Dock har vi berättat namnet i samband med att vi meddelat att barnet är fött. Liksom HÄR har vi Adam, Saga, Vidar..

Folk var väl nyfikna gissar jag, precis som jag själv är då någon annan fått bebis. Tycker det är så roligt med namn vilket gör det ännu lite mer spännande. Men tja de flesta som jag känner har gjort på samma sätt, så jag förväntar mig inte heller att få veta något namn innan bebisen är född.

Dock är jag tacksam att folk i vår omgivning sedan ganska snabbt meddelat vad barnet heter, vet att vissa också håller namnet hemligt ända fram till dopet. Alltså alla gör ju precis som man vill, men jag hade blivit ÄNNU mer nyfiken då.

Överlag varierar folks nyfikenhet rätt mycket, vissa vill liksom veta precis allt gällande en graviditet medans andra inte frågar något extra. Har dock aldrig upplevt att någon skulle tycka man gjort ”fel” om man valt att hålla något hemligt.

OM jag säger OM vi någon gång skulle få en till bebis så tror jag vi skulle försöka hålla graviditeten hemlig lite längre. Bara för att det är så mysigt att gå omkring med en gemensam hemlighet. Haha så säger jag nu, men sen kan jag ändå inte hålla mig från att berätta. Skulle ju inte ta reda på könet nu senast heller, men sen kunde jag ändå inte hålla mig. #nyfikenienstrut

IMG_4186

Vidars nya nappband och bitleksak

Inlägget är ett samarbete med TUTTIFRUTTI tuttinauhat
inlägget innehåller också en tävling där du kan vinna valfritt nappband eller bitleksak
lite längre ner

IMG_4216

Jag har länge tittat på bebisar som haft så fina nappband med sina namn på och ÄNTLIGEN har Vidar också i samarbete med TUTTIFRUTTI tuttinauhat fått ett eget han också. * nöjd mamma* Superfint är det och det kommer passa finfint som nappband till dopet, och såklart annars också. Superbra att ha barnets namn tydligt på nappbandet, då folk kanske inte alltid kommer ihåg vad barnet heter. Jag tjuvkikar ofta på nappbandet (om det går) på t.ex. familjecafeer. Känns roligare att prata om barnet med rätt namn istället för att bara säga bebisen.. Har alltså väldigt dåligt namnminne. *skäms*

TUTTIFRUTTIS Facebooksida kan du se exempel på en massa fina nappband, kika in där och se själv. Du kan själv önska fritt hur du vill att nappbandet/bitleksaken skall se ut, färger och former osv. Det finns hur många olika allternativ som helst. En rolig gåva till en liten bebis eller blivande mamma. Om någon redan nu börjat fundera på julklappar kanske man hittar något skoj där?!? Personliga presenter är ju alltid skoj eller hur?

IMG_4252

Vidar fick inte bara ett nappband utan han fick också en matchande bitleksak. Så fin den också, gissar att det kommer komma i användning så småningom bara han blir lite mer medveten om sina händer. Älskar kombinationen av trä och ”marmor”pärlor, och kan tänka mig att det är skönt att gnaga på dem sedan då tänderna börjar växa och klia i munnen.

IMG_4250

TUTTIFRUTTI tuttinauhat grundades 2015 och är ett enmansföretag som sysselsätter en mamma i Helsingfors. Förutom nappband och bitleksaker finns också bland annat amningssmycken, hårband och nyckelband i sortimentet. Produkterna tillverkas på ett professionellt och kärleksfullt sätt, enligt den standard som krävs för CE-märkning. Vilket betyder att produkterna är säkra att använda. Silikonet som pärlorna är gjorda av är livsmedelssilikon och fritt från BPA, PVC, bly, ftalater och kadmium. Det är såklart viktigt att produkter som riktar sig till småbarn och bebisar inte innehåller farliga ämnen.

tuttifrutti

Nu har du som läsare möjlighet att vinna ett valfritt nappband eller bitleksak från tuttifrutti tuttinauhat. Roligt eller hur?!?

För att delta i utlottningen :

– Berätta vem som skulle få nappbandet eller bitleksaken om du vann

– Följ malinhelenius.com och tuttifrutti tuttinauhat på Facebook

för en extra lott

Dela inlägget på Facebook

Tävlingen avslutas på fredagen 21.9 kl 12.00
och vinnaren meddelas personligen
(kom ihåg att lämna rätt mailadress så att jag får tag på vinnaren!)

LYCKA TILL!

psst.. det ordnas en motsvarande tävling på min instagram @malin.helenius

 

Så självklar från första stund

För ett år sedan var vi lyckligt nygifta, vi hade just varit iväg på en riktigt lyckad familjesemester och svävade omkring på små små rosa moln. Jag minns det så väl, den där dagen på Kolmården då jag skuffade omkring på vår vagn (som Saga satt i och vilade i under semestern) och bara kände hur det SÖG till i hjärtat. Jag ville verkligen ha en liten bebis till, en liten trea till vår fina familj. Jag var inte klart, jag kände det så starkt. Jag ville verkligen ha en liten bebis. Jag minns den där kvällen, då barnen somnat och jag sådär försiktigt förde det på tal med Anton. Nåja han har alltid velat ha många barn och han var genast med på noterna.. haha låter snuskigt detta, men jag kan lugna er att det var inte där och då som Vidar blev till..

Vi åkte upp till Österbotten i två omgångar efter bröllopet och under dessa resor hann vi verkligen diskutera saken. Vi insåg att vi båda längtade efter ett tredje barn, så häftigt att båda genast kände samma sak. Vi var överens om att vi ville försöka få ett tredje barn och hade väl planerat börja försöka kring jul. Nåja sen gick det ju som det gick och vi lämnade bort preventivmedlen genast i alla fall. Man kan ju faktiskt behöva försöka några månader innan det nappar också. Det nappade alltså genast, det blev en liten chock men samtidigt var vi så oändligt lyckliga. Det kändes så självklart från första stund. Vi skulle bli en stor familj, en familj med tre barn. Jag är så glad att vi vågade följa den drömmen för annars hade vi ju inte haft vår fina Vidar. Han har en så självklar plats i hela familjen och i syskonskaran.

IMG_4024

Tänk att det ända från start känts så självklart. Jag säger inte att det varit lätt, tvärtom har det varit den klart jobbigaste graviditeten hittills, men det har varit rätt. Och här sitter jag nu och ser på en sovande liten bebis. Vår lilla bebis, han som vi drömde om för ett år sedan. Så självklar från första stund.

IMG_3930

Mammakroppen vol.3

I vintras då jag bara var sjuk och sjuk och lite mera sjuk (för att sedan bli sjukskriven ända fram till mammaledigheten) föll träningen bort totalt. Jag tror att jag höll mitt sista träningspass i slutet av februari och sedan dess har antalet träningstimmar varit noll. Under min utmattning fanns ingen energi för träning över huvud taget. Och det är ju helt okej att ta en paus, det var nog det som jag behövde mest just då och jag är glad över att jag vågade lyssna på kroppen. Att jag helt enkelt vågade lita på att jag kommer hitta tillbaka till ett aktivt liv när tiden är inne igen. Jag skulle ljuga som jag skulle säga att det var lätt, att jag aldrig kände ångest över kilon som kom till och träningar som uteblev. Men jag kämpade mig igenom det ändå, jobbade med alla tankar och kunde stundvis släppa det helt. För min egen skull, för familjens skull.

Men nu så, nu har jag börjat längta efter träning igen. Vill känna att jag kan lita på kroppen igen, att den håller ihop och känns stark. Sakta har jag börjat med att gå på Zumba, spinning och nu idag EMOM. Träningen för mig är också en orsak att få ”smita” hemifrån någon timme. Och tro mig, det behövs. Jag har suttit hemma i 6 månader, jag lallar på här hemma med Vidar hela dagarna och de andra två hela eftermiddagarna. Jag är faktiskt värd någon ”egentimme” i veckan. Även om vi kämpar på med amningen och många kanske tycker att jag är korkad som klämmer in träningar också, så vågar jag lita på att jag själv vet vad jag mår bra av. Någon timmes träning här och där kommer inte vara det avgörande för vår amning. Dessutom är det endast positivt att Anton också får umgås ensam med barnen ibland, så att jag inte alltid står där redo att rycka in (eller gnäller över att han gör något på ”fel” sätt).

Det är så sjukt skönt att komma tillbaka till träningen. Alltså sjukt skönt är ju en lögn sådär helt krasst, för det är SVINJOBBIGT haha. Men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till en del av mig som varit borta i typ 1 år, ja sedan jag fick veta att jag var gravid. Träningen ger mig energi att orka och det behöver jag, tror det är lika viktigt som att få sova och att äta.

Idag var jag tillbaka på mitt favoritställe och körde ett riktigt svettigt pass. Benen skakade efteråt, vilket är skönt på något konstigt sätt. Gissar att känslan inte kommer att vara fullt lika skön kommande dagar. Men det hör till det också, småningom blir allt bättre och kroppen starkare. Ser så framemot att bygga upp mammakroppen vol.3. Härligt att få bli bättre på allt igen, göra framsteg och njuta av resan.

IMG_4900

Endorfinerna på topp! Nu ska här nattammas

En uppdatering från förskolekillen

Oj vet ni va? Mitt mammahjärtat är så lättat. De senaste veckorna har han hoppat in i taxin på morgonen som om han aldrig gjort annat. Vinkat hejdå och åkt iväg. Bara sådär. Och i förskolan har det gått bra, helt ljuvligt alltså. Känns så mycket skönare att pyssla på här hemma nu då jag vet att han har det bra. Samma sak då han kommer hem, glatt hoppar han ut från taxin och säger hejdå till chauffören . Han är inte speciellt sugen på att prata och berätta om dagen, konstaterar bara att det varit en bra dag. Och det ser jag som ett gott tecken. Små detaljer berättar han och ibland vill ha berätta lite mera, men frågar man för mycket tycker han bara man är jobbig. Dessutom uppdaterar personalen oss om hur dagarna gått i Adams taxihäfte. Så skönt att kunna konstatera att han kommit igång bra i gruppen nu. Det var ett bra beslut ändå, även om jag stundvis tvivlade de första dagarna.

IMG_3636

Efter en skön helg är vi nu taggade för ännu en måndag. Denna vecka ligger fokus på att få Saga tillbaka till dagis. Men det är en annan historia det.

Vad jag behöver just nu, gällande vår amning

IMG_4063

Igår var det viktkontroll för Vidars del igen, tyvärr vill inte vikten stiga i den takten som den ”borde”. Jo jag vet kurvorna är dåliga och man ska inte stressa och att det är helt okej att ge bebisen ersättning och bla bla bla. Jag vet att jag inte är en sämre mamma än någon annan, jag vet att ersättning och flaskor är precis lika bra för Vidar som att han helammas. (kanske till och med bättre då, eftersom han inte tycks växa tillräckligt på bara min mjölk)

Men jag VILL amma och jag behöver får känna att det är jobbigt att det bara strular just nu! Det är frustrerande att amma och amma och amma när han tydligen inte får i sig riktigt tillräckligt ändå. Det känns verkligen som att jag gör något fel, att jag inte förberett mig tillräckligt bra, att jag inte räcker till som mamma. (i och för sig en känsla som väl alla mammor bär på mer eller mindre..) Det är tungt att gå omkring och vara lite orolig hela tiden. Det är tungt att känna att jag har hela ansvaret kring varje måltid och hela tiden fundera på om han fått i sig tillräckligt nu eller inte. Som att jag inte hade tillräckligt att fundera på i alla fall. Med dom andra två kan jag inte minnas att det var såhär. Jag, som så hade sett framemot helamning i 6 månader, är hela tiden rädd att den drömmen skall gå i kras. För den risken finns ju, genast om man börjar rådda med flaskor och ersättning. Jag är rädd för att han ganska snabbt då kommer inse att flaskan är väldigt mycket bekvämare att äta från än bröstet. Han tycker ju om att ammas och jag VILL amma så att ge flaska till honom känns liksom inte som en lösning just nu. Det är klart jag gör det sen om det blir riktigt krisigt och visst har han fått utpumpad mjölk på flaska någon kväll då jag varit på gymmet och han blivit hungrig. Men jag känner ändå att jag inte vill börja ge honom flaska varje dag.

IMG_4072

En annan grej som jag önskar är att ingen skulle kommentera hur ofta Vidar äter. Ska han äta nu igen? Åt han inte just? Han kan väl inte vara hungrig ännu? Det hjälper liksom inte, låt mig bara langa patte så ofta han vill, ifrågasätt inte. Kommentera det inte. Han måste få äta ofta för att försöka öka på produktionen. Ifrågasätt aldrig om någon mamma ammar sitt barn ofta, vissa bebisar vill och behöver äta oftare än andra och eftersom vi inte lever på 1980-talet längre så får (och skall) man mata bebis när bebis vill. Ofta eller mer sällan, finns ju inget rätt eller fel. Dessutom känns det som att risken för att Vidar skulle bli övergödd just nu inte direkt är skyhög. Tror ni inte man som ammande mamma funderar om man gör något fel ändå, utan att någon ifrågasätter. Jag försöker faktiskt bara göra så gott jag kan.

IMG_4064

Det är inget fel med att ge flaska till sin bebis, både Adam och Saga har också fått flaska ibland Saga oftare än Adam, men dom har också tagit bröstet bra. Jag vill ju absolut inte sluta amma. Jag är beredd på att kämpa för att få det att fungera och då är ju inte lösningen ersättning. Det är superbra att ersättningen finns och att man som mamma idag kan välja hur man vill mata sitt barn, men det hade känts väldigt snopet att börja med det då jag inte alls känner mig redo för det. Jag vill tro och hoppas på att det kommer lösa sig, att vi tillsammans som ett team får amningen att fungera så att Vidar börjar växa lite mer än han gör nu. Vi ammar alltså vidare ännu, känns ändå som att hans grepp om bröstet blivit bättre så kanske det tar sig ännu.

Tusen tack till alla er som stöttar, som är med i tankarna och skickar små peppiga meddelanden ibland. Vet att jag inte är ensam om att uppleva utmaningar gällande amningen.

 

#klok i KEDhjälm

Inlägget är ett bloggsamarbete med polkuped.fi

IMG_2325

Oj så roligt att få ha ett bloggsammabete med en av våra absoluta FAVORITBUTIKER, vi har varit trogna kunder hos polkuped många många år redan och jag kan verkligen varmt rekommendera dem. Vi har aldrig ännu blivit besvikna. Otroligt snabb leverans, både Eva och Thomas är kunniga och hjälper en alltid glatt om man funderar över något. Nu fick vi möjligheten att testa två olika cykelhjälmar till barnen, vilket är superskoj. Det hela började med att jag var missnöjd med de hjälmarna som barnen cyklade med här hemma, dom satt inte så bra på barnens huvuden. Nutcase hjälmarna är fina och helt okej såhär på gården, men speciellt Adam börjar ha så hård fart nu då han cyklar, så det känns verkligen viktigt att hjälmen sitter bra på huvudet och skyddar OM olyckan skulle vara framme.

IMG_4033
här ser man då våran lilla fröken som vurpade med sin springcykel igår (ni vet då hon bara snabbt skulle göra något innan vi åkte iväg och inte hade hjälmen på sig och så vips var olyckan där) bulan i pannan visar hur det går om man inte har hjälmen på. Vi kom alla överens om att man inte cyklar utan hjälm ens på gården, för man vet aldrig när man faller. Som man ser på bilden klarar inte en 4åring av att sätta på sig hjälmen på rätt sätt heller. Alltid viktigt att en vuxen kollar så att hjälmen sitter bra. 

Eva bad mig mäta huvudomkretsen på barnen och föreslog sedan två olika modeller, KED Kailu (åt Adam) och KED Meggy (åt Saga) Och det är alltså dessa som vi vi nu har testat hela sommaren, ända sedan juni. Båda modellerna hittar ni på polkupeds hemsida, i flera olika färger. På hemsidan hittar man också andra modeller. Våra barn cyklar omkring i coola gröna hjälmar, vilket är bra eftersom dom syns på långt håll när dom gasar iväg längs vägarna vid våra åkrar. Dessutom är vi alla överens om att dom är riktigt fina också, vilket såklart är ett pluss.

IMG_4057på bilder ser ni barnens hjälmar, Adams Kailu till höger och Sagas Meggy till vänster

Vi har varit riktigt nöjda med hjälmarna, barnen cyklar ju ganska så mycket och har använt hjälmarna så gott som dagligen genom hela sommaren. Båda två gillar hjälmarna och väljer alltid dessa även om dom också har sina nutcase hjälmar kvar. Båda två blir lätt svettiga men jag tycker att hjälmarna andas riktigt bra, speciellt Kailun. Hjälmarna sitter också bra på huvudet både med en keps eller mössa under eller direkt på huvudet.

IMG_4045

Själv tycker jag att Adams KED Kailu sitter otroligt bra på huvudet och det känns lätt att få den rätt. Han säger själv att hjälmen är bekväm och COOL. Med cool syftar han på dom blinkande lamporna baktill på hjälmen, tror alla i vår omgivning fått en demonstration av lamporna denna sommar. Dessa lampor finns på båda hjälmarna och kan tänka mig att dom kommer användas som mer än show of här nu då det blir mörkare igen. Adam fixar själv att ta av sig hjälmen men kan behöva lite hjälp för att få den att sitta bra på huvudet. Det svåra för honom själv är att få hjälmen tillräckligt långt fram på pannan, hela tiden blir han bättre på det så jag gissar han snart kommer fixa det helt själv. Jag behövde också själv lära mig HUR en hjälm skall sitta på huvudet.

Om du känner att du behöver tips på hur man sätter hjälmen på barnen på rätt sätt kan du t.ex. kolla in denna VIDEO på polkupeds instagram. Viktigt att hjälmen sitter rätt på huvudet så att den skyddar så bra som möjligt och är så bekväm som möjligt.

IMG_4051

IMG_4040

Vi gillar också Sagas KED Meggy hjälm, den har varit passlig för henne nu denna sommar och hon säger själv att den är bekväm. Hon fixar inte ännu att öppna knäppet på hjälmen vilket är BRA eftersom hon i våras sportade med att öppna knäppet på nutcasehjälmen då hon åkte bak på Antons cykel. På tal om knäppet så är det så skönt att inte behöva vara rädd att knipa skinnet vid hakan. Eller det är kanske bara jag själv som har trauman från barndomen? Finns ingen risk att skinnet blir i kläm här! Saga hjälper vi alltid då hjälmen skall på men så är hon ju bara 4 år också.

IMG_4043

Meggyn känns som en mer vardagshjälm medans Kailu känns lite mer sportig. Gissar att vi kommer köpa en Kailu till Saga också nästa vår då vi alla kommer cykla mer igen. *LÄNGTAR* Spädbarn och cyklar går ju tyvärr inte ihop, men till våren är Vidar redan så stor så jag hoppas vi kommer kunna cykla massor. Kikade redan in på polkupeds hemsida och såg att där finns små söta bebishjälmar också (som passar från 6 månader och uppåt). Vidar kommer såklart också behöva en hjälm nästa vår. Kanske den röda t.ex?

ked-meggy-xs-fyra-farger_grande

Om ni undrar något mer kring hjälmarna är det fritt fram att fråga i kommentarsfältet eller skickar frågorna direkt till polkuped. Tveka inte att fråga om du funderar vilken modell just ni skall satsa på, Eva och Thomas hjälper dig att hitta rätt modell för just ditt barn och DIG för vi vuxna skall ju också ha hjälm eller hur? Du hittar polkupeds Facebooksida HÄR och deras instagram HÄR.

IMG_4048

Vi är superglada att vi fått testa dessa två modeller på hjälmar och jag kan helt ärligt rekommendera dem också till andra. Dom känns säkra vilket är det viktigaste men visst är dom härligt färggranna och fina också. Trygga cyklingkilometrar till er alla fina!

IMG_2378