Jag och min FINA mage

80dagarkvar

Idag har jag varit gravid i 200 dagar. 200 dagar av illamående, trötthet, utmattning och ren och skär lycka. Att det kan vara så dubbelt, så jobbigt och underbart på samma gång. Att man kastas mellan att vara så TOTALT slut och samtidigt IVRIG på det som komma skall. Magen växer och sparkarna där inne blir starkare för varje dag som går, en påminnelse om att det kommer vara värt det i slutändan.

Det har tagit tid för mig att acceptera att kroppen förändras igen, tänker inte sticka under stolen med att det varit väldigt jobbigt mellan varven. Har inte känt mej fin speciellt ofta under dessa 200 dagar, jag har känt mej ful och trött och svälld. Jag har inte ens orkat ta hand om min kropp, jag har inte orkat ta mig ut i solen eller unnat mej en lång varm dusch. Trött och sunkig har jag traskat omkring här hemma. Jag har inte mått bra. Jag har känt att jag borde göra saker, borde träna men det har bara inte gått. Det är inte något fel med att känna att det är jobbigt, känslor kan ju aldrig vara fel. Däremot är det inte speciellt bra att gå omkring och känna så, det tar en massa energi. Energi som inte finns. Jag kan inte ändra på de senaste 200 dagarna, jag tittar tillbaka på den tiden och vet själv att jag gjort mitt yttersta för att fixa det så bra som möjligt.

Men nu vill jag ändå verkligen försöka vända detta. Jag vill inte gå omkring och känna mej ful, jag vill inte gå omkring och fundera på hur jag ser ut. Jag har inte energi för det! Jag behöver inte fundera över det, för det spelar ingen roll. Jag har på riktigt gått omkring och tänkt att folk säkert tycker att jag misslyckats totalt eftersom jag igen gått upp i vikt, helt som att någon ens skulle bry sig?!? Det låter säkert hur sjukt som helst, men ändå har tankarna snurrat i mitt huvud. Skrev ju för ett tag sedan om att jag rensat bland konton jag följer på instagram (HÄR kan du läsa det), bort med konton som får mig att känna att jag inte duger och in med konton som visar att ALLA KROPPAR är fina. Och redan nu hjälper det, redan nu känner jag att jag och min kropp också ska vara med. Jag känner mig inte lika ”dålig” längre för att jag gått upp i vikt, jag känner inte längre att jag behöver gömma mej och det är så skönt. Jag är inte sämre än någon annan. Det är en känsla som jag önskar att jag hade hittat tidigare.

Så idag ställer jag mig framför kameran igen, för att föreviga några bilder på den växande magen. För att föreviga det fantastiska faktumet att det växer en älskad liten bebis där inne. För att min kropp är så jävla grym som klarar av att bära ännu en bebis. För att en dag kunna visa för lillebror att DÄR inne i den där fina magen låg han och växte. För att jag också stolt vill visa upp min växande mage. För att alla kroppar är olika och alla kroppar duger. Här är jag och min fina mage ❤

80dagarkvar1

 

Familjen Helenius

välkommen

Innan vi gifte oss hette jag Malin Andersson, resten av familjen hette Helenius. Hade inte tänkt så mycket på det egentligen heller men nu efter ett halvt år som Malin Helenius kan jag konstatera att de känns ganska annorlunda ändå. Annorlunda på ett bra sätt alltså, på ett fint sätt. Jag tycket så mycket om att nu sådär ”påriktit” höra till resten av familjen, och jag trivs riktigt bra med mitt nya efternamn.

Jag trodde att de kanske skulle vara svårt att byta namn i vuxen ålder, att liksom komma ihåg att jag bytt. Men det har inte varit några problem alls, har ju iofs också behövt använt mitt nya efternamn rätt mycket iom att jag varit kund inom vården rätt ofta. Så jag har ju vant mig. Känns helt naturligt att ringa och presentera sig som Malin Helenius. Och det är ju bra, att det inte blivit knepigt på något sätt utan bara känns naturligt. Jobbigaste var ju att byta alla kort, som körkort och bankkort och sånt.

Har faktiskt bytt efternamn som barn också, så det var ju inte första gången jag bytte. För mej var det en självklar sak att jag skulle ta Antons efternamn, mest eftersom Andersson inte direkt är så unikt och Helenius känns som ett riktigt bra efternamn. Kändes också självklart att byta i och med att vi valt att döpa barnen till Helenius. Känner mej liksom inte mindre som mej själv även om mitt efternamn har bytt, men jag kan förstå att det kan kännas svårare att byta efternamn om man har ett mer speciellt efternamn t.ex. Det är ju bra att man nuförtiden inte heller måste byta, man får ju liksom välja själv. Och jag är nöjd med mitt val. Det bästa är nog ändå att vi nu alla har samma efternamn i vår familj, att vi kan skriva ”glad påsk önskar familjen Helenius” och att vi kan få post till familjen Helenius. Det räcker med att det står Helenius på dörren och på postlådan osv. Känns fint att dela efternamn med barnen och Anton. Inte för att jag inte känt att vi hört ihop innan vi gifte oss, men på något vänster är det ändå mysigt att alla nu heter samma. Hade inte tänkt att det skulle ändras på något sätt, men varje gång vi presenterar oss som familjen Helenius blir jag lite extra varm i hjärtat.

Lillebror kommer också vara vårt första barn som föds som pojke Helenius. Våra andra barn är ju födda som pojke/flicka Andersson eftersom dom fått mitt namn på BB. Känns ju lite roligt faktiskt. Dessutom blir han det första barnet som vi inte behöver godkänna faderskap för. För som vi alla vet så finns det INGEN chans att någon annan än mannen jag är gift med som kan vara pappan till barnet. Dom andra två är ju utomäktenskapliga och då vet man ju aldrig. Haha ja alltså de känns ju verkligen så löjligt, att just det faktum att vi nu är gifta automatiskt gör Anton till barnets pappa, medans vi tidigare behövt boka tid till barnatillsyningsmannen för att skriva under att jag inte haft oskyddat sex med någon annan än Anton. Man känner sig nog rätt fånig då man sätter sig där och svarar på frågor om sitt förhållande med sitt nyfödda barn på armen. Nåja nuförtiden får man väl ändå göra det på rådis, och det är ju för barnets skull man gör de så visst är det ju viktigt. Men som sagt känns väldigt skönt att vi inte behöver ifrågasättas denna gång.

Påskpyssel

Som jag sagt redan tidigare är jag inte den där pyssliga mamman, är liksom lika kreativ som en skolåda och har inte speciellt bra tålamod heller. I år har vi faktiskt ändå pysslat några små påskgrejs, känner mej riktigt stolt faktiskt. Vi har lagat påskpåsar till de häxor som brukar besöka oss, vi har lagat fjädrar på videkvistar som barnen delade ut under häxningen och igår slog vi på stort och lagade påskpyssel med hamapärlor. Borde nästan få någon medalj för pysslighet efter dessa dagar.

Nu tror jag nog vi är färdiga med påskpyssel för i år. Nu koncentrerar vi oss mera på att käka chokladägg och titta på våra fina alster. Roligt ändå att kunna pyssla tillsammans med barnen utan att någon äter upp alla fjädrar. Lär vara lite annat nästa påsk ❤

Två små påskhäxor

Unknown

Dessa små söta häxor har gått runt och önskat nära och kära ”Glad Påsk”. Riktigt roligt att träffa folk, och barnen hade faktiskt för första året i år riktig roligt dom också. Nu är vi hemma igen, barnen har kaffepannorna fulla med choklad och mamman i huset är sådär lagom mör i hjärnan.

Det var inte superlätt att komma iväg imorse, Saga var ivrig och meddelade redan då hon vaknade att NU ska vi iväg och häxa. Adam däremot har varit ivrig tills idag, han var inte alls sugen på att klä ut sig. Gick totalt i baklås och blev rädd för Sagas sminkning. Vi pratade och funderade med Adam fram och tillbaka och tillslut ville han ändå vara häxa men utan smink i ansiktet.

IMG_0458IMG_0459

Såhär ser den ärliga versionen av morgonen ut. Men det gick bra, vi känner Adam och vet hur han fungerar. Ibland måste han pressas lite för att våga göra något som är ovant. I bilen sa han till och med att det var TUR att han ändå kom med och häxade, han hoppade glatt ur bilen och önskade alla ”glad påsk”. Så ja slutet gott allting gott.

Återkommande mardröm

IMG_0208

Alltså den senaste tiden har förutom sömnlösa nätter också bidragit med mardrömmar dom timmarna som jag sovit. Det är alltid samma sak, Anton och jag är i en bil påväg till något ställe (oftast vid vattnet typ en stuga) där barnen är ensamma. Vet aldrig riktigt orsaken till varför dom blivit lämnade ensamma där men vi har såklart bråttom. Inatt blev vi stoppade av polisen och jag kände hur paniken spred sej i kroppen. Vi hade ju inte tid att sitta där. Polisen skulle tydligen drogtesta oss båda och vi kom aldrig vidare. Vaknade i total panik över att barnen nu hade varit ensamma så länge.

Sen tar det ju alltid en stund innan man rationellt hunnit ikapp och man inser att vi inte lämnad barnen ensamma i en stuga vid vattnet denna natt heller. Smög upp ett varv och kollade att båda barnen var okej. Ni vet för att nu vara helt säker. Då var klockan 3, och sen var det igen totalt jävla omöjligt att somna om. Det blir en lång långfredag om man vaknat redan vid 3.

Bland transformers och dockor

IMG_0234

Här är Saga med sin docka Molly och Adam med sin docka Olle. Ju mer vi pratar och förbereder oss för lillebror, desto oftare leker dom med sina dockor. Själv var jag dockmammornas dockmamma som liten så jag är ju överlycklig då dom vill leka med sina dockor. Dockorna nattas varje kväll, dockorna är med ute och leker, dockorna matas vid matbordet och så vidare. Det är så fint att se dem leka med sina dockor, som faktiskt är kära leksaker för dem båda och jag är glad över att min mamma förstod att ge Adam en docka redan då han var riktigt liten. Olle har varit med länge nu och han är viktig för Adam.

Jag säger på inga vis att vi är perfekta då det kommer till leksaker till barnen. Våra barn är rätt så stereotypiska för sina kön. MEN dom har i alla fall möjligheter till att leka med allt, en vinst med att ha ett syskon med andra intressen än man själv har är ju att det finns MASSOR av olika leksaker i hemmet. Kan tänka mej att utbudet leksaker minskar om ett syskonpar har samma intressen? Visst har dom sina egna leksaker men samtidigt leker dom mycket tillsammans och är oftast duktiga på att samsas. Ibland leker dom med transformers, ibland leker dom med sina dockor, ibland bygger dom lego och ibland ritar och pysslar dom. Dom kommer båda få en cykelstol till sina dockor nu till födelsedagen så att båda kan cykla med sina dockor. Jag försöker också se till att dom erbjuds samma saker, Adam är med och jobbar med Anton lika ofta som Saga. Adam hänger med på kaffeträffar med vänner lika ofta som Saga. Dom skall båda hjälpa till enligt åldersnivå, båda skall städa, hänga upp sina kläder osv. Det får inte vara en självklarhet att Anton tar Adam med till traktorbutiken och jag Saga till klädbutiken, Adam och Saga är ju faktiskt lika intresserade av traktorer. Ändå blir det så lätt så, om man inte är observant. Om Adam har fått en bil från något ställe så ska Saga också få en bil och inte något prinsessigt. Om Adam fått en reklamlippis från en traktorbutik så skall Saga också få en osv. Sen väljer barnen ibland olika och då får dom göra det, men det får inte bli rutin att Adam skall vara med Anton och Saga med mej.

Försöker bli mer och mer medveten. Men som sagt inser jag ändå att vi tyvärr är rätt så köns-stereotypiska. Se bara på bilden nedan, Adam har dom gröna hörselskydden och Saga dom rosa, Adam har blåa skor och Saga har rosa, Adam har den blå pulkan och Saga den röda. Oftast får dom välja själva då det kommer till t.ex. färger på saker, vilka kläder dom vill gå med osv. Helt klart väljer Adam oftast andra färger än rosa, han har heller aldrig varit intresserad av glitter, klänningar eller liknande. Men det tror jag mest beror på att jag själv inte gillar glittriga kläder på barn. Varken Adam eller Saga har glittriga kläder, om man bortser från utklädningskläder.

Saga däremot experimenterar mycket mera än Adam, ibland väljer hon något rosa men lika ofta väljer hon något blått eller grönt eller orange. Det är lättare för en flicka att få välja själv, eftersom ingen ifrågasätter att hon har olika färger på sina kläder. Jag kan se tillbaka på Adams uppväxt och fundera om vi mer eller mindre omedvetet styrt honom för mycket, men samtidigt känner jag att han nog fått välja. Klädde honom i färgglada kläder för barn då han var liten. Sen tröttnade jag själv på skrikiga färger och övergick till mer neutrala färger. Köpte inte några kläder med tryck på innan han själv uttryckligen visste vilken figur det är och han själv kunde säga att han ville ha sådana (tycker själv kläder med tryck är rätt fula faktiskt och ännu styr jag nog vilka tryck som är okej) frågade honom om han också ville ha nagellack då jag någon gång lackade mina naglar, men han har alltid hatat att man måste klippa naglarna så att någon dessutom skulle pilla något extra med naglarna går fetbort. Saga har inte heller nagellack speciellt ofta, någon gång har hon provat men helt ärligt så orkar inte jag hålla på att lacka naglarna på ett barn. Känns onödigt, jag menar orkar ju inte ens lacka mina egna naglar så varför skulle jag då lacka hennes?

IMG_4163

Jag skulle aldrig neka någondera av barnen att välja något ”pojkigt” eller ”flickigt”. Vill Adam ha en legofriends förpackning en prinsessa tidning eller liknande köper vi det. Som jag redan konstaterade har nog Saga fått mer möjligheter än Adam. Det är inte något medvetet val, det har bara blivit så. Lillebror växer förhoppningsvis upp med flest möjligheter eftersom allt nu finns hemma. Jag vill låta barnen välja själva men måste ju inse att dom är påverkade av könsnormerna i samhället, vi är alla mer eller mindre påverkade av de. Det viktigaste är väl först att bli medveten om hur påverkade vi är. Sedan kan man aktivt börja jobba mot mer genusmedvetenhet. Jag vill lära mig mera om detta, även om det känns jobbigt att inse hur påverkad JAG är.

Två cykelturer på en eftermiddag

IMG_0366

Här är en nöjd tjej som älskar sin cykel och denna nöjda tjejs mamma är minsann lika nöjd hon också. Att kunna gå på korta promenader med en blivande 4 åring på cykel är så skönt. Vi hinner prata med varandra, vi får frisk luft och solen fyller oss med energi. Igår efter dagis gick vi iväg på en liten cykeltur, vägen hade torkat lite mera nu och det gick riktigt bra att cykla med springcykeln. Vi övade några vändor med trampcykeln också och det är nära nu att hon fixar det helt själv. Vill man så kan man eller hur brukar man säga?

IMG_0363

IMG_0381

Efter maten ville hon cykla mera och Adam var också sugen på att cykla, så vi kastade upp deras cyklar på flaket till Antons bil och åkte iväg till malmen (centrum i Pargas om någon funderar). Lyxen för små lanttis-kids att få susa fram på asfalt istället för leriga grusvägar, det går ju så mycket lättare där. Dessutom är det bra att öva trafikvett, öva att stanna och vänta vid övergångsställen t.ex. Båda två är dom riktigt duktiga, så det lär bli många cykelturer i vår. Skönt också för preggot att äntligen kunna gå ut och gå igen utan att vara rädd för att halka omkull, eller okej jag har faktiskt icebugs så att borde ha fungerat hela vintern också men i alla fall. Jag gillar helt enkelt inte vintern speciellt mycket, speciellt inte som gravid och tröskeln att gå ut och gå nu då våren är här är så mycket lägre. Kändes riktigt bra i kroppen efter två kortare promenader igår, så det finns hopp att denna kropp skall orka promenera i vår ännu. Dessutom fick vi avsluta kvällen med bastu hos kidsens fammo och faffa. Det blev en bra onsdag alltså.

img_2016.jpg

Och hur härligt är det inte med bara cykelvägar? Snart sopas också gruset bort och DÅ skriker det vår! Har ni plockat fram cyklarna redan?